Aftonbladet – 20 april 1846, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — — HEKLuA har sprutat eld alltsedan den 2 September sistlidet år och ännu den 4 sistlidne Mars rasade vulkanen. Lavafloden hade väl icke trängt fram till den bebodda delen af Island, men kreaturen hade lidit af det ständiga askregnet. Man befarar, att om detta fortfar inpå våren skal äfven gräsvexten förtäras af den heta askan. Vintern hade varit mycket iindrig: vid Reikiavig, men strängare på norra delen af ön. — GJIUTET JERNHUS. I Glasgow har nyligen ett hus af jern blifvit gjutet, för att uppsättas på ett salutorg i Honduras. Det håller 108 fot i längd och 60 fot i bredd, och är omgifvet af en veranda af 12 föts bredd, uppburen af vackra refflade kolonner. Det inre af huset innehåller talrika butiker för försäljningen af olika varor och ventileras genom jalusier. Dessutom finnes en ventilator på taket, så att intet felas för att befordra kylighet och frisk luft i denna för ett så varmt klimat ämnade byggnad. oo HVILEA QVINNOR EYSSA BäsT. Denna qvistiga fråga finner man uppkastad i en tysk tidning och äfven besvarad sålunda: Ostridigt engelskorna. Horkins anmärker i sina resor, att man af en kyss ostridigt på det bestämdaste kan erfara de inre känslorna hos en engelsk dam. Han kallar detta förfarande kyssarnes mimik. Har man kommit så längt, att om man får en kyss af en engelsk miss, behöfver man icke någon vidare förklaring öfver hennes känslor. Horkins berättar, att i England hörer konsten att kyssa till en del af qvinnans uppfostran. Ålskar flickan en man, så kysser hon honom med nedslagna ögon, men så hastigt och eldigt, att man tror sig träffad af åskstrålen; är henne mannen icke likgiitig, så kysser hon med någon motsträfvighet, men ömt; är mannen henne fullkomligt likgiltig, så kysser hon honom så kallt, att man skulle tro sig beröra en isbit med läpparna. Mot sina väninnor yttra engelskorna ännu flera gradationcer, och aldrig ger hon afskedskyssen åt dyrbara personer, utan en nästan krampaktig rörelse. En judaskyss är i England mer föraktlig än en kriminalförbrytelse. — EN APA DJURTÄMJARE. Uti en tysk tidning läses följande anekdot af en engelsman: En: af mina vänner och min förra granne på landet höll sig en apa, hvilken förskaffade honom mycket nöje derigenom att hon brukade rida på ryggen af svinen, och dertill alltid valde de djur, som hon ansåg för tillfället lämpligast. Apan sprang upp på den utkorade grisen och slog den obarmhertigt och tumlade om så länge, till dess grisen icke mera orkade springa. Svinen buro en så stor respekt för apan, att då hon om morgonen kom ned på gården, alla begynte grymta. Vid samma tid köpte sig en adelsman en häst, som var så vild och obändig, att ingen kunde rida derpå. Jag kan icke ge er något annat råd, yttrade en bekant, då han beklagade sig häröfver, än att ni låter er grannes apa rida den; sagdt och gjort; man sadlade den istadiga hästen, satte upp apan derpå och gaf denna ett ridspö i tassen. Apan började genast begagna ridspöet, hvaröfver hästenblef vild och begynte sparka bakut, gnägga och försöka kasta af sin ryttare; men apan bibehöll likväl sin plats och fortfor att piska på hästen. Denna kastade sig omkull, men så fort han åg på ena sidan var apan på den andra; derpå sprang hästen in i skogen för att stryka af sig pan mot träden, men så ofta apan hotades af ett räd eller en gren, visste den att skickligt undvica fatan, i det den böjde sig än åt den ena, än it den andra sidan, Andtligen begynte hästen bli rött och gaf sig hem åt stallet. Så fort man bortagit apan var bästen så spak, att en bondgosse unde r:da den. , 4 L FÖRSTLIGA GÅFVOR ÅF EN UNDERSÅTE. Den enom sitt besök i England och Frankrike bekante