Aftonbladet – 18 april 1846, sida 2

visserligen äfven vara smakliga för åtskillige vederbörande i Sverige, men blifva ingen rekommendation för ett folk, som behöfver arbeta på sin framtid. Thiers, snillrik författare, men ganska tvetydig politiker, har i ögonblick, då han genom några passande uttryck velat bearbeta sina åhörare, yttrat mångahanda och, när man håller det tillsammans från olika tillfällen, sins emellan ganska stridiga saker. Så väl hans historia om Napoleon, som hans införande af de bekanta September-lagarna emot tryckpressen, visa imedlertid, att han alldeles icke är någon vän af folkfriheten, fastän han något mera än Guizot tillhör framskridandet. Så mycket mindre anstår det att anföra slikt till stöd, för theoretiska satser, ehuru det kan vara skickligt vid det praktiska, som måste lämpa sig efter relativa bebof. Hvad vill det för öfrigt säga, som Posttidningen från honom citerat? Hvad utgör dess resultat och inre slutmening? WVi trotsa någon att kunna utleta den. Thiers påminner om, att det finnes en klass (?), som icke vill att samhället skall löpa fram för fort, en annan åter, som ,icke tror, att det kan gå för fort. Dessa fraser hafva ingen tillämplighet i en argumentation mot vår politiska sida i Sverige; enär ingen önskar att någonting här måtte gå för fort. Vi begära blott att det målte gå så pass fort, som det lyckligen och väl kan; eller åtminstone, att det ej måtte gå för långsamt. — Yttrandet af Napoleon, hvaruti visserligen ordet ,aristokrati förekommer, innefattar dock, såsom lärosats, ingen vidare mening af absolut sanning, än att två krafter, som pbalansera hvarann, behöfvas för en stat. Detta är den gamla gravitationstbeorien, och hvilken öfverallt återkommer. Men att dessa tvenne krafter skola bestå itvå karaktersskilda kamrar inom representationer, dertill kan man ingenstädes sluta ens af Napoleons uttryck, om hvilken man i öfrigt kan anmärka, att alla de inre förbättringar han införde i Frankrike, skedde genom män, framkomna under revolutionen, då deremot den gamla aristokratiens återförande till en betydlig del blef orsaken till hans störtande. Den omständigheten, att en regering med hela sin embetsorganisation (byråkrati) finnes på ena sidan, och en folkrepresentation på den andra, utgör också redan den för suatsgravitationen nödiga tvåfalden af krafterp, om en sidan skulle behöfvas, hvilket ingalunda är bevisadt. Att Napoleon, sedan han blef kejsare, var en fullständig despot, och följaktligen ej väl lämpar sig till orakel i frågan om en konstitutionell monarkis representativa organism, torde Posttidningen medgifva: att Napolzon vid denna period sökte, ehuru under nya och visserl:gen i flere fall bättre former, återinföra gamla saker, är lika säkert: för att icke blifva konung, gjorde han sig i stället till kejsare, och för att icke hafva börds-adel, införde han ett slags förtjenst-adel (hederslegionen), hvilket utan tvifvel var klokare, relativ! taget. Men den liknelse han gör om sambället såsom ett skepp, har till sin inre halt ingenting vidare att säga, än hvad vi förut nämnt och vidgått: angelägenheten af samhällskrafternas tvåfald i grunden. Omsider kommer P. o. I. T. till Edmonc Burke. Det heter: Derföre förespådde också Burke redan 1790 franska republikens fall i dessa märkvärdiga ord: Ni skall se, sade han, Frankrikes konstitutionella kung bortsopad af ett vindkast, denna så lysande revolution framsläpa sig i strömmar af blod, och sluta med despolismen. Ni skall se en härförare ärfva de spillror friheten lemnat, och dessa öfvel sina rättigheter så stolta republikaners skapelst falla till intet. Burke var visserligen en tid en folkfrihetens vän i England, och det på sådant sätt som en Britt förstod denna omkring 1780-talet. Men huru litet han fattade den mot slutet af förra århundradet inbrytande, nyare tiden, bevisar bis! hans häftiga hat mot Frankrike för dess s. k philosophie; och detta rätt engelska fransoshat uttalade han icke blott efter revolutionen: utbrott, utan långt förut. Man kan inse dett: af hans sista skrift: Thoughts on a regicide peace, hvilken, så mycken sanning den än mi innehålla, dock betraktar händelserna i Frankrike på det mest förskräckta sätt och från den ensidigaste synpunkt; endast ursäktlig genom revolutionens ytterligheter, hv:lka alla bade sin grund, icke i de statsläror, som utgjorde revolutionens utgångsprincip, utan, såsom vi för! anmärkt, i praktisk osäkerhet vid tillämpningen; nj—— RT TT edTTI—— 2 m—-——-—mr-tsousssE— —Srr — — rr -—