Aftonbladet – 18 april 1846, sida 2

mot förbättringar till landets väl på det fredliga framskridandets lugna väg, deremot icke en enda gång kunnat utöfva ett motstånd emot samkällsskickets revolutionära omstörtning? Veteranen i P. o. I. T. kan med handen på bjertat svara oss, om icke den s. k. Säkerhetsaktens införande 1789 var ett förhastadt beslut? Huru mycket hindrades den af svenska riksdagen? Om deremot represesentationen då suttit på en kammare och öfverlagt, kan väl veteranen vilja inbilla oss, att konung Gustaf skulle vågat eller kunnat utföra sin statskupp, helst om oppositionen derjemte varit understödd af en utbildad offentlighet och en fri tryckpress? Men, när frågan, såsom här, är om svenska representationssystemet i det hela, måste man tillstå, att detta lika litet 4789, som 41772, 1680, 1540, 45328 0. s. v., utgjorde ett hinder emot hastiga beslut. När således den retarderande egenskapen hos vår ståndsrepresentation inskränker sig till att vara ett hinderdon på samhällets framskridande och utveckling i laglig, ordentlig väg; men aldrig ett betsel vid sådana tillfällen, der häftighet och yrsel påkomma — hvad har man då här att berömma i afseende på den återhållande principen? I allmänhet innehåller det någöntiog utomordentligt gåtlikt, detta ständiga förordande af nödvändigheten att återhålla dei nytlliga. All sådan slags långsamhet, som ligger i ett ämnes, ett ärendes egen natur att behöfva för sin sanna mognad, sin verkliga utredning, sin rätta utveckling, den kunna vi ej annat än bifalla; och hvem har väl någonsin talat emot den? Alla sådana hinder, som befinna sig inom kretsen af en saks egna svårigbeter vid utförandet, måste man också finna sig vid. Men hvad ligger det för klokt uti, at! loforda gagnlösa omvägar, eller berömma et förtrögande i statsmaschinen utöfver hvad ärendena fordra för att beredas och utföras? De är derföre omöjligt att här blunda för rätta meningen i denna taktik. Man vill i sjelfva verket eludera reformerna, under det man förespeglar nödvändigheten af Motståndsinrättningar Nu skrider artikelförf. till sina franska auktoriteter: Guizot, Thiers, Napoleon och naturligtvis äfven Marc-Girardin, ehuru den siste icke uttryckligen nämnes. Det heter: För nödvändigheten af en sådan ) aristokrati. behöfva vi ej åberopa några auktoriteter. Men vi kunna bland de senasle åberopa, icke blott Guizots, men hans liberale motståndare Thiers, som i det nyligen af alla tidningar meddelade ryktbara talet yttrat om Englands aristokrati: Jag tror icke, att det just alltid finns ett aristokratiskt sinnelsg hos de,der stora herrarne med 3 å 4 millioners inkomster. Jag tror, att der finnes en klass, som håller emot, som icke vill att samhäl !et skall löpa fram för fort, midt emot en an nan klass, som vill, att det skall gå fort och ic: ke tror det kunna gå för fort: det gifves en ari stokrati, tillräcklig såsom motvigt för en verklig representlat:f monarki. En annan auktoritet, om icke denna af en liberal deputerad, som ej kar förnekas statsmanna-förstånd, följaktligen icke hel ler insigt i hvad det konstitutionella statsskicke fordrar, ej skulle göra tillfyllest, kunna vi vara til tjenst med en annan: yttrandet af en person, som man ännu mindre kan förneka dessa egenskaper emedan han vitsordat dem äfven som lagstiftare Napoleon: Une constitulion, säger han, appuyd sur une aristocratie vigoureuse, ressemble å w vatisseau. Une Constitution sans aristocratie nes quun ballon perdu dans les airs. On dirige ur vaisseau, parceqwil-y-a deux forces qui se ba lanrcent: le Gouvernement trouve un point dap pui; mais un ballon est le jouet dune seule force le point dappui lui manque. Le vent Vemporte et la direction est impossible. Ibland de här anförda, kunna vi stillatigand förbigå Guizot, enär ingenting efter honom ci teras. Då den politiska sida i Frankrike, som denne Montesquious och Dåecazes skyddling kar anses föreställa, nu hufvudsakligen består af de doktrinärer eller medelvägsmän, som alltid för orda ett framåtskridande, med vilkor att detin genstädes kommer, och Guizot är absolutisterne idol öfver hela Europa, — så måste hans läro: ) Hvilken? Skall det vara bördens? eller karak terens (de fosterländska förtjensternas, kunska pernas, erfarenhetens, mognadens och det per sonliga anseendets)? Ty dessa begge, utan all nödvändigt sammanhang med hvarann stående och således till sjelfva principen alldeles olik slags aristokratier, har Posttidningens artikelför! straxt från början hopblandat, oaktadt hvar oci en vet, att den sednare (karakters-optimatet) li ka väl och lika ofta, om ej snarare och oftare befunnit sig inom de oadliges, de oprivilegiera des leder. ! RE DRAR äts RA AR RR RR AR AA LR RÄV RR RR RR