Aftonbladet – 16 april 1846, sida 1

—msmmim— s—— mm --———— XJ oo Ä dikningarne, hvilken blir följden? Predikningar hållas, men icke för de enfaldiga. icke för de brottsliga, icke för eländets barn af alla klasser; utan för de bildade. Huru minga uslingar finner man i Stockholms, i sidernas kyrkor i allmänhet? Och dock är det dessa, som äro i största behof af ordets tröst och kraft. Evangelium skulle predikas för de fattiga; men genom lärdomsförtjensternas befordran inom kyrkan har det blifvit predikadt och predikas så, att man kan säga, att det sker mest för de rika. Ja, på sjelfva landsbygden, om der icke fianes mera än 2 eller 3 bildade, som kunna räknas under rubriken ståndspersoner,, predikar man ändå hufvudsakligast för dessa. Följden bar blifvit, att ordet förlorat sin kraft och att massan blifvit lemnad åt sitt eget förderf, utan att lida något verkligt abrott ;enom presterskapets inflytelse. Se der frukterna af de:s2, så snart de läggas som hufvudsaklig grund för befordran inom kyrkan, olycksaliga lärdomsmeriter ). Hvad gymnasierna skada i detta härseeude, hafva de visserhgen till en del gemensam: med skolan; till en annan del står dock skadan ensamt för deras räkning. Genom sin amalgamering med stiftsstyrelsen, genom det examensoch förslagssystem, hvar .r deras lärare äro verktyg, genom den ton och anda, som dessa oftast icke prester, utan blott och bart lärda skolmän gifva såsom styrelsens organer, förmå de, mera än skolorna, att åt lärdomen och den duglighet, som dermed sammanhänger, gifva primatet inom kyrkan. Att detta primat är lika gynhsamt för dem sjelfva, hvilka derigenom kowma i besittning af de pbästa pastoraten,, som Ins. anser det skadligt för kyrkan), faller af sig sjelf. Äfvensom det är en solklar sak, alt de, som häraf draga fördel, med alla krafter måste arbeta emot försöken att upphäfva en stiftelse, som skänker dem så stora företrädesrättigheter. Slutligen — gymnasierna bidraga äfven att bilda presterskapet till ett särskildt politiskt stånd, och hemta deraf en del af sin betydelse. Här träffas åter en ömtålig sträng, och Insg. skulle helst se, om han slapp att vidröra honom. Ja, han har så mycket både kärlek och oskrymtad vördnad för många af de personer, hvilkas embeten här blifva föremål för tadel, att han skulle önska, att efterföljande framställning antingea icke vore sanning eller att han vore befriad från nödvändigheten att vara dess tolk. Nästan alla religioners presterskap har förr eller sednare utbildat sig till ett politiskt stånd. Det är så mycket hos presterskap:t, som föranleder det; kunskaper, erfarenhet, kännedom om folkets sanna belägenhet; ytterligare, fastän det bör till ståndets nattsida, begäret alt styra, att försvara sina rättigheter och alvärja pålagor. Oftast har tidpunkten för ett presterskaps politiska inflytande varit tidpunkten för deras affall från sin ursprungliga id6. I den mån katolska och judiska presterskapet steg i veridslig makt, försvagades deras andliga. Christus och hans apastlar har icke med ett endå ord gifvitstöd för denna ståndets rigtning. Under ett vilkor, skulle insändaren dock cnska, att presterskapet behöll sin sjelfskrifna representationsrätt. Kyrkans och samhällets id är i grunden enahanda, menniskoslägtets uppfostran och förberedande till ett bättre lit. Om presterskapet i de offentliga statsöfverläggningarna alltid stod på kyrkans botten och gaf åt alla frågor den rigtning, som ofvanberörde idc såväl för kyrkan, som samhället kräfver; så skulle deras närvaro på riksdazarsa befordra både kyrkäns och statens ändamål och således vara påkallad. Men, om man håller sig vid sanningen, nödgas man tillstå, att detta ota icke varit fallet. Frågorna i presteståndet hafva behandlats på samma sätt, som i de andra stånden, och endast drägten, icke andan och moti erna i öfverläggaingarna, bar skilt dem ifrån andra stånd. Har fråga uppstått om skatter och pålagor, så hafva de röstat för, ofta med vilkor, att sjelfva slippa deltaga; om besparinsar och öfverflödiga embetens indragande, hafva de ej varit alldeles så angeligne; på den fattiges och folkets rätt hafva de icke ståt mera än något. annat stånd; i stället för att göra gemensam sak med de ringa aktade i samhället, hafva de hållit med dem, som hafva det största yttre anseeadet, och märkvärdigast af allt, medan folkundervisningen med värma omfattats af de bida stånd, som anses för de minst b1ldade, har den röat motstånd i Presteståndet, som företrädesvis består af lärda, och således äfven borde föra upplysniagens talan. Härvid bör anmärkas, att det icke egenilien varlt prester i nractacståndas oo