Aftonbladet – 15 april 1846, sida 2

Ea räddande engei? frågade Alfred. Säkert i din systers person? Nej; vid första känslan af mitt insjuknande, drog jag försorg om att ingen kunskap derom skulle komma till Steinfeld; och i stället för den älskade systern, som jag sökte bevara från smittan, framträdde till mitt läger, utan fruktan för döden, Helena, ungdomsväninnan, som tillfälligtvis blifvit underrättad om min fara. Helena ? är det möjligt ? Ja, hon var det som med en systers hjerta vakade öfver mig och genom sin rådighet och sina medåförda läkemedel bröt sjukdomens makt, så att då läkaren enkom var faran förbi. O hvar är hon, att jag måtte få tacka den engeln ? frågade Alfred, i det han gick för att öppna en sidodörr som förde till Gabrielas boningsrum, der han boppades träffa den saknade. Du finner henne icke mer här, svarade Gabriela. Då hon såg mig tillfriskna, kunde hon icke genom någon bön förmås att dröja längre och afbida din ankomst. Sedan äro tre dagar gångne, och jag motser med oro återkomsten af ett bud, som jag i dag sändt till Stammbruch, för att efterhöra tillståndet der. Alfred lemnade rummet för att sjelf efterfråga om icke budet återkommit. Under tiden skred Felsman, med uttryck af djupaste smärta, upp och ned i sitt rum, obeslutsam om han skulle uppsöka Alfred, hvars hemkomst han erfarit, eler invänta hans besök. I begrepp att företaga det första, mötte han Alfred, som, bestört öfver vännens olycksbidande: min, ryggade några steg tillbaka. Felsman fattade hans hand och drog honom åter in i rummet. Bedröfliga underrättelser ha inlupit från slottet Stammbruch, sade han. Laga alt er fru ej får veta något derom., Om min Gud! koleran. — Har, snyftade Felsman, i dag på morgonen Ihemtat ett ädelt, olyckligt väsende till sitt hem