Aftonbladet – 14 april 1846, sida 3

der oförsynt satte ryggarne i omedelbaraste beröring med något af fäderneslandets största namn. Med dån och buller slöto sig alltså riddarhusets dörrar för långfredagskonserten. Den stod, med sin Skapelse i famnen, på bara gaten. Den var förskjuten utaf af och von; men ett de. förbarmade sig öfver den husville. Herr de la Croix inrymde välvilligt sin salong åt skapelsen, hvilken försiggick med pukor och trumpeter. Inom ett par timmar var den fullbordad och kgl. hofkapellet och herrar amatörer fingo hvila sig efter sitt arbete. Från Wermland skrifver man om redan för handen varande öfverläggningar, rörande jernvägarne. Eit fransyskt infall, nu mera nästan blifvet till ordspråk, säger, att på jernvägarne reser man icke; man endast anländer. Måtte det icke bli tvertom med jernvägsö!verläggningarne: alt man väl reser i och för dem, men aldrig med dem kommer till något resultat. Målte snart lokomotiverna frusta som eldiga springare på borggårdarne och alla gamla krigere, med åtta rdr bko i årlig pension, bli anställda som jernvägsvakiare! Måtte trängerna, gnistrande, flyga fram emellan Stockholm och Götheborg, med sina rökpanascher ståtligt flägtande bakom sig! Och måtte allt detta realiseras med utländska penningar, enär våra egna, äfven om hela landets rörelsekapital tages i anspråk, ba det lilla felet att knappt räcka till för våra öfriga behof. Modet är, enligt hvad man känner, en besynnerlig, en nyckfull guddomlighet. Det var ieke längesedan mean dref ett slags afguderi med de så kallade gubbarne,. Det röknades för en verklig, om också icke sällspord förtjenst, att småningom åldras. Gråa hår och giktp!ågor voro ett osvikligt kriterium på all duglighet, all fullkomlighet. Den eminenta förmågan ansågs icke kunna gå annorlunda, än krokig i ryggen och med darrande knän. Nu bar deremot inträdt underbarnens period. Ytterligheterca ligga hvarandra nära. I spåren af unge Normans vackra och lofvande talang frarctigar en hel kohort öfverlägsna öfvermegar, desto märkvärdigare ju närmare de befinna sig blöjan och kolten. Hvilken svärm af lärde och konstnärer i jackor och spänsar och med utvikna skjortkragar! I landsorterna debuterar en späd Westerdabl, och häfdar redan, vid några få års ålder, silt musikaliska namn. På källaren Hamburg spelar en tioårig virtuos solopartier, och i orangeribyggnaden vid Carl XII:s torg dansa två, uttryckligen minderåriga artister, styltdansen. Verlden är ungdomens, utropade en gång en beryktad talare. Skulle man icke, i opposition bäremot, känna sig frestad utropa: Yerlden är barnens. Under loppet af veckan har Stockholm haft en liten blomster-exposition i och omkring fröhandeln vid Munkbron — en efterhärmning, fastän naturligtvis i blekare färger, med mattare vällukt, af de utomlands vid denna tid brukliga. Det-var ett slags inauguration af den annalkande våren, hufvudsakligen med välbebag omfattad af det täcka könet, som här beundrade, valde och prutade. Också gör den ytterliga känsligheten i den finare bildningen af qvinnans organer, att hon, vida lifligare, än mar nen, uppfattar den milda njutningen af doftet från en blomma, af glansen och skiftningen i dess firger. För den man, som icke är botanist, får blomman först en betydelse, då den från en qvinnas hand gått öfver i hans; då examinerar han den ej sällan, med ledning af bjertats botanik ; då lånar den, medelst en dylik behandling, någon gång ett doft, som nästan rusar. Detta måtte dock ingalunda ha varit. förbållandet med en ung man i mustaccher, som, sedan han mönstrat samtliga krukoraa, hvilket han, utan tvifvel, ansåg för sin skyidighet, helt öppet utbrast i en gäspning, sådan sem annars endast en sufflör kan tillåta sig under en entre-akt, en gäspning, så förtviflad, att vi skulle önskat att kunna gjuta den i brons, för att deråt skänka den evighet, hvaröfver menniskor mägta bestämma. Också öppnade verkligen ett par närvarande damer sina munnar, men detta var icke af sympathi med gäsparen, utan af förvåning öfver honom. Påskfullmånen har glänst öfver kärleksglammande, arm under arm tält vid hvarandra kedjade par och öfver trasiga, förfrusna, bettlande liggare, hvilka samtliga, sistlidne lördag, tycktes hafva stämt möte med hvarandra på mnorrbro. Månen är de älskandes och de tiggandes planet. Medan de förra brinna i månskenet, rysa de sednare. Medan de förra gråta glädjeårar, gråta de sednare af hunger. Medan de örra ha tusende saker att säga hvarandra, ba le sednare blott sitt utslitna formulär att framstamma. Imedlertid, då de sednare vände sig ill de förra med en hän am allmansa hlafvn