Aftonbladet – 14 april 1846, sida 3

BLICK TILLBAKA. Under veckans första dagar har en Polsk flygting haft sitt uppehåll på nya teatern. Troligtvis dröjer han der icke länge. Hans titel är hans enda rekommendation. Intrigen i pjesen är enkel, ända till enfaldighet; skådespelet kan, ur flera syppunkter, kallas en vaggvisa; det vyssar till sömns; vore stycket endast några sidor längre, skulle man se den Polska flygtingen åstadkomma samma under i salongen, som den magiska grenen i Robert på teatern. En redan förlofvad fröken får se en polsk flygting, som, nästan i behofvets drägt, visar sig vid hennes fars gods. Hon är icke en af dessa ringa damer, hvilka, lika Danae, endast ha ögon för tillbedjare, som mägta presentera sig i ett guldregn. Det upptäcks, att flygtingen räddat henne från att bli innebränd; till vedergällning står, efter några ögonblicks samtal med den fremmande äfventyraren, det eldfängda frökenbjertal i ljusan låga. Den unga, förlofvade damen måtte ha till valspråk valt de vackra verserna ur Amanta: Perduto e tutto il tempo Che en amar non si speadar; ty, efter kanske tre qvarts bekantskap, kommer hon fram med en khärleksförklaring, som polacken skulle vara ofantligt döf eller ofantligt dum, för att icke förstå. Det är sannt, att hennes kärlek i viss mån liknar en lefvande begrafven, som bar svårt att afkasta sig kistlocket; hon stånkar och bultar, för att göra sig förstådd; hon vrider och vränger sig; men till slut uppgår elt ljus för polacken och kärleksvisan, som fröken ensam uppstämde, slutas i en duett, uti hvilken flygtingea gör åtskilliga roulader öfver sina trettioåtta år, men dessa betänkligheter häfvas ungefär med samma ar;ument, som den sjuttioåriga prinsen de Ligne, öfverraskad i ett rendez vous, anförde till sin ursäkt, att en älskare icke har någon annan ålder, än den hans älskarinna tillägger honom. Fröken är ung, rik, vacker, behaglig. Polacken gammal, utsliten, trettioåttaårig student, en bland de vådliigare titlar man kan bära), gör således den ofta förnyade erfarenheten, ati Ivinnspersonen lyckan, liksom damerna på våra maskerader, emellanåt hänger sig under armen på den första Kon träffar med en assiduitet, som ibland blir enformig. De båda älskande stå just hand i hand och njuta af sin sällhet, då frökens far, grefven, nträder. En helig, en rättmätig rysning fatar honom. Han ser sin dotter nästan i armarne på den trettioåtlaåriga studenten. Men liting hjelpes. Studenten är en grefve, och äckelset faller öfver de båda förlofvade. Förf. har groft ockrat med sitt ämne. Han var gjort en i sig sjelf ädel och vacker sak till föremål. för en behandling, som möjligen i ekoromiskt, aldrig i litterärt hänseende, kunnat känka honom någon fördel. Ar det sannt hvad i hört berättas, att förf. för detta sitt opuscuum, blifvit förvisad, måste man medge, att styelsen, såsom det ofta händer, gjort mera af aken, än förf. mägtat göra. Slutet i synnerwet innefattar en platthet af första ordningen. Ivad som tryggar flygtingens lycka, hvad som gentligen bestämmer öfver hans framtid, är en en slump, en blott tillfällighet, med ett ord, n titel. På en titel hvilar ytterst intrigen i n pjes, som usurperar det vackra, om tapperwet och fosterlandskänsla högt vittnande namet: den polska flygtingen. Ett lumpet slut på mn Iofvande början! Afven torde man med fog kunna fästa en annärkning vid det alltför långt drifna lättsinne, wvarmed fröken, utan spår af tvekan, utan aling till samvetsförebråelse, utan ringaste föresående inre strid förgäter sina redan åt en anan: trolofvad svurne eder, och kastar sig i arnarne på den polske flygtingen. Man skall ara en alltför sträng tviflare om alla ädlare Irifter och känslor hos qvinnan, för att från cenen vilja göra något sådant troligt. Man woppar icke i allmänhet öfver en ed med samna eleganta vårdslöshet, som en eqvilibrist öffer sitt ridspö, och man erkänner dock, aut vand finnas, äfven om de någon gång kunna sännas tryckande. Ssårligen lär det varma intresset för polacarne, lär hela hr Torsslows talang förslå att vålla uppe den Polske Flygtingem,. Utan tvifel blir han snart biltog äfven från nya teaern. Man behöfver icke vara, såsom madame Maintenon i ett motigt ögonblick yttrade om .udvig XIV, inamusable, för att fiena denna jes fruktansvärdt tråkig. Redan från uråldriga tider bar en komet arit ansedd som ett ytterst betydelsefullt tecen. En sådan har glänst öfver Arendal, och åra bröder, de strängt praktiske, de demokra