Aftonbladet – 14 april 1846, sida 2

Fel-man; ty eburu mycket han än bemödade sig att förklara sitt handlingssätt, rörde sig doch i barcnessans själ den tanken, att han icke för farit utan all egoism, och actän hon under tryckte en viss aristokrati-k ovilja öfver de egenpmäktiga sätt, hvarpå han så länge undan dragit hennes brorsdotter sin tillhörande rang kunde hon dock ej återhålla yttrandet att, ef ter ett så långt förtigande, ban gjort bättre at lemna en hemlighet cupptäckt, som för all: var så smärtande. Innan Felsman förmådde svara något härpå inträdde till allas Bestörtning det olyckliga fö remilet för deras samtal, ledt af fru Wohllanc och den. andlige. — Helena tycktes vara er från grafven uppstigen gestalt, hvars marmor. bleka anlete ber uttrycket af en smärta, som icke endast uppfordrade till medlidande och förbarmande, utan ock innebar horgen för er själ utan skuld. Dessutom bade den lidande: sköna drag en likhet med fadrens, som djup grep baronessan. Ovilkorligt sträckte bon sin: armar emot den framvacklande; som sjönk ti! hennes fötter. —Alred skyndade till; ban uppreste den svag: och ledde henne till en stol. Hon uppslog nm ögonen på honom med obeskrifligt uttryck, un der det en lätt rodnad firgade hennes kinder Alfred, sade hon, fattar ni höjden af mir olycka? Jag har inga tårar derför, — mer hoppas att Gud skall srart stilla det orolig: hjertat. Baronessan gick henne närmare, lade herne bufvud till sitt bröst och tilltalade henne stil: tröstande.