Aftonbladet – 14 april 1846, sida 2

Jå min tunga är förlamad — syndar jag ej — Jå jag icke följer denna vink? Kan jag icke hafva förlorat minnet, ställa mig ovetande — synas oförmögen att kunna svara på till mig framställda frågor! — Nej, bort med denna ljugande mask — den är dig ovärdig! — ÅAtervänd till den olyckliga verkligheten. — Leken var i full gång. Alla hade gömt sig; för Alvina och mig var knappt någon plats öfrig. Vi sågo på hvarandra frågande. Då erinrade jag mig ett rum med obrukbara mobilier, dit jag dagen förut kastat min blick. Jag visade på ett skåp, derutiAlvina kunde dölja sig, under det jag sökte för mig ett annat gömställe. Men hon föredrog en annan plats. — Här,e ropade hon och upplyfte det tunga locket på en ekkista, här är just rum för mig; Alfred skall 13 svårt att finna mig der — Den är icke djup nog, sade jag, ditblickande. — O, jag nedböjer mig,, svarade hon, ,och sätter den gamla boken här emellan locket, för att erhålla luft, — Håll locket,, bad bon, då hon nedlade sig. — O Gud! — erinringen är dödsnde — det undslapp min hand af förskräckelse för en stor råtta, som i samma ögonblick sprang öfver min arm och: ned öfver mina fötter. Locket föll brakande ned — och ett ur djupet Jjudande smärtansskri genombäfvade mitt öra och mitt arma hjerta. — Darrande i alla leder, försökte jag lyfta det tunga locket. Förgäfves Låset, utan nyckel, var tillsprusget. — Nu ilade jag att hemta bjelp;rummets: dörr ti!lföll dånande efter mig; — en -kall luftström, träns:nde genom ett öppet fönster, fattade mig i mitt upphettade tillstånd. — Fasa — svindel —