Aftonbladet – 9 april 1846, sida 2

lemna professorerna sällan sina lärostolar, för att ingå i kyrkans tjenst. Kärleken till vetenskaperna eller ägande borgerliga lefnadsvilkor qvarhålla dem. De gagna, utan att skada, kyrkan genom sina vetenskapliga sträfvanden och öfningen i mensklig visdom. Ty äfven vetenskap och konst, rätt öfvade, äro nödvändiga hållbakar på menniskoslögtets andeliga lifsutveckling, om ej det religiösa lifvet skall slå öfver och förstöra sig sjelf. Men de, som icke hafva sinne eller förmåga för högre vetenskaplig odling, men ändå göra anspråk på vetenskaplig belöning — dessa, då de icke kunna finna belöningen på sitt egentliga fält, bryta sig in i kyrkan och taga der hvad de icke kunna få på parnassen. De kunna icke blifva professorer; pastorer kunna de dock blifva, och få då lika mycket, om ej mera än en professor. Då lagen är, att man skall befordras efter sin lärdom och efter sina betyg, och att den, som disputerat på latin, hållit några föreläsningar för studenter, äfven om blott några högst få bört derpå, tagit teologie-kandidatexamen eller fått laudatur i pastoralexamen, har rätt att söka de störs!a pastoraten, och en blifvande lektor i nämda pastoralexamen examineras af sina egna kamrater, och sålunda har det största hopp att få ett godt betyg; så är väl icke underligt, om af dessa lärare dessa läroinrättningar försvaras såsom varande den säkraste brygga att ännu i unga och kraftfuila år få ett godt och indrägtigt pastorat inom kyrkan. Skolan är visserligen äfven en väg till samma mål; men ej så fördelaktig. Då kolleger och apologister vanlisen få 2:dra klassens pastorat, anse lektorerna, som äro ledamöter i stiftsstyrelsen och sjelfva pastorernas examinatorer, sig hafva den största rätt till pastoraten af första klassen. Gymnasiernas första betydelse är således, att i Lkhet med skolorna, men i bögre grad, vara en genväg till de indrägtigaste pastoraten i stiften. Redan deraf kan man förklara den ifver, hvarmed de försvaras af sina delomän. Deras andra betydelse är, alt de skänka ett visst anseende åt lärarne. TLektoratet är förenadt med konsistorie-assessors-embetet.. Ett stifts presterskap är visserligen icke hela verlden. Men att ändå för denna hand ful af menniskor vara med om styrelsen, är icke oangenämt för den menskliga fåfängan, och tillfredsställer herrsklystnaden, som mera eller mindre vidlåder alla. De finaste, om ej renaste motiverna i menniskosjälen äro således tagna i anspråk, för att åt gymnasierna gifva bestånd och fasthet. Gymnasierna hafva ännu tvenne betydelser, bvilka äro af lika om ej mera genomgripande art. De stadga principen om lärdomens primat ti kyrkan, och arbeta derigenom den urartade protestantismen i händerna; de bidraga att, såsom en af de vigtigaste factorer, bilda presterskapet till ett särskildt politiskt stånd — tvenne omständigheter, som på det skadligaste inverka på kyrkans Hf, ehuru de på det fördelaktigaste befordra en del af kyrkotjenarnes jordiska fördelar. (Slutet följer.) således i grunden falskt och malplaceradt; och kan omöjligen efter sin natur bära andra frukter, än dem, hvilka justitiestatsministerns årsberättelser öfver brottmålen i riket vitsorda. Må lärdomen gå sin väg, så långt den kan, genom förbättrade skoleoch undervisningsanstalter; men fromheten, gudsfruktz:n också sin, genom en derefter afpassad kyrkoförfattning. Så länge det heter, att orättvisa blifvit begången, om den som har akademiska lärda fö.tjenster vid befordran inom kyrkan blir tillbakasatt för den, som derstädes ifrån början gjort tjenst och uteslutande egnat sig åt det kristliga lifvets utveckling hos folket: — så länge har lärdomen och den menskliga visheten blifvit herre öfver kyrkan, och kyrkan dess träl: så länge hafva menniskounder och menniskostadgar tagit högra banden af Guds uppenbarade ord; och lärdomen inkräktat en plats, hvilken ej tillkommer honom. Vill man mensklighetens sanna väl på fullt allvar, går det icke an, att på detta sält kringgå, åsidosätta eller nedsätta dess högsta behof och deras: tilifredsställande. Skomakaren, som blifver skräddare, bör icke i det nya handtverket räkna sina förtjenster som skomakare sig till godo. Han syr icke derföre bättre kläder, att han kan göra skor. STOCK OLE. — H. M. Konungen och H. K. H. Kronprinsen återkommo tisdagsaftonen från Tull