Aftonbladet – 9 april 1846, sida 2

terna hade den olycken att, liksom judarne, vara menniskor, och med menniskan följer alltid en förderfvad, herrsklysten, verldsligt sinnad natur, liksom skuggan följer kroppen. Alltså var den kristna, var den protestantiska läran icke väl införd i Sverge förr, än här så, som i andra länder, hågen och lusten att herrska, vinna anseende och förmögenhet besmittade presterskapets sinnen. De ville blifva herrar i stället för herdar. Katolicismen herrskade genom okunnighet och mörker; protestahtismen ville berrska genom kunskaper och Jjus. Så upphöjdes kunskapen på thronen, och denna lades till grund för all sägs befordran inom kyrkan. Ingenting synes rättvisare. Och dock smake vi i denna stund de bittra frugterna af denna kunskapsifver. Ty huru gick det? Man gick förbi hufvudsaken, sinnets renhet, viljans styrka, fromhetens och dygdens makt, och stannade vid den blotta, nakna kunskapen, och de anspråk som på grund af denna gjordes. Nu är klart, att inga äro kunn:gare än professorer, dernäst lektorer, sedan colleger och sist de fattiga adjunkterna, som endast tagit prestexamen. Hvad blef följden. deraf? Kyrkan uppläts till betesmark för lärda. Ju lärdare man var, desto högre skulle man befordras. Själarna blef mindre fråga om, än om de inkomster, som af dessa inflöto. Pastoraterna gjordes till belöningskort för lärdomen, stora pastorater för stor lärdom, små pastorater för den mindre; men alitid skulle det vara ett visst mått lärdom, vägd på vågzskålen af ett examensprotokoll: Lärdomen, som ändock är och blir något menskligt, sattes i förbindelse med den menskliga samhällsinrättningen. De kunskapsrikaste och snillrikaste: behängdes af samhället .med stora stjernor och breda band, bekläddes med höga värdigheter och stora titlar; de, som kommo dernäst i kunskap och snille fingo mindre stjernor och smalare band, läto sig nöja med sidenkappor och mindre titlar; derefter kom medelmåttan i nimnda hänseenden: de fingo hvarken stjernor eller band, men emedan de ändå hade en viss praktisk duglighet i den yttre ordningens upprätthållande och ett visst anseende bland medborgare, fingo de temligen goda inkomster som valuta för sina förtjenster; sist kommo leviterna, komministrarna och adjunkterna, som icke hade någon den minsta lärda merit att uppvisa utom sitt prestexamensprotokoll. Nu var allt i ordning och det protestantiska befordringssystemet i ful! gång; å ena sidan en viss gradation i lärdom, kunskap och titlar; å andra sidan motsvarande gradation eller, som det heter, klassifikation af pastoraten och prestlägenheterna. På kyrkans egentliga mål tänkte man icke mera. Man sträfvade till lärdom och kunskap:betyg, för att vinna rikedom och lefnad:njutring. Folket, själarna, som af sina herdar skulle vårdas, fingo ivgen röst. Man uppsatte förslag efter lärdomsprotokoll; och hvad som uppsattes, fingo de åtnöja sig med. Det fria valet af själasörjare var kringskuret. Hela denna inrättning safiktionerades sedan under namp al prestprivilegier !och grunder för presterskapets befordran. Att denna inrättning i sin grund strider emot Christi mening, då Han som första vilkor för en blifvande prest stadgade kärlek till hjorden och förmåga att tillfredsställa dess andeliga behof, behöfver icke sägas. Hans ord till Petrus — med afseende på dennes förestående presterliga verksamhet: Simon Jona, älskar du mig? Föd min lam, föd min får! — bevisar detta tillräckligt. Men kärlek till hjorden och förmågan att föda denna, garanterar icke lärdomen, som tusende sinom tusende exempel i kyrkans historia visat. Så har man gått från den ena ytterligheten till den andra, från katolicismens blotta fromhet och känslofordran till protestantismens blotta lärdom och kunskapsocker. Hvad rol spela nu gymmnasierna i denna ensidigt utvecklade protestantiska kyrkoförfattning? En ganska vigtig. De äro centralpunkter för lärdomens och den menskliga vishetens operationer på kyrkan ). Vid akademierna ) Af detta uttryck får icke slutas till någon förutsatt strid mellan lärdomen, skolans hufvudprodukt, och fromheten, som är kyrkans. Det är icke insändarens måening, att ifra emot lärdomen i sig — endast emot dess anARV 8 4 . a