Aftonbladet – 9 april 1846, sida 2

Kyrkan var icke långt sflägsen från slottet och klockringningen trängde till den sjukas rum, sammanträffande med den krisis, som löste bennes fjettrade ande. Hon vände hufvudet till sin trogna vårdarinna och tycktes förvånad öfver hennes närvaro. Sedan lade hon ena handen på hufvudet och utbrast: xO, hvilken fruktansvärd dröm! dock hvarföre gråter ni? Men, o Gud — jag är väl sjuk! Mina armar och bänder hafva blifvit så tunga, att jag knappt kan lyfta dem! Ar det inte tid att stiga upp? Hur är det med mig? Arma barn! sade fru Wohlland, i hvsrs ögon speglade sig glädjen öfver den sjukas andlicza uppvaknande och smärtan öfver hennes irring. Arma barn! Ni har lidit mycket och vi med er. Vi ha alla drömt en svår dröm, hvars lösning vi först kunna vänta der uppe. Men Gud vare prisad för ert uppvaknandel, Nej, nej,, svarade Helena, under det hon betraktade omgifningen, jag drömmer ännu. Är jag icke på mitt slott? Hon dolde ansigtet i begge händerna och förblef flera minuter i denna ställning. Huru länge har jag drömt?) frågade hon ändtligen. j Tio dagar äro förflutne sedan vi funno er afsvilpmad i slottet Stammbruch. . Tio dagar! upprepade den sjuka, misstroget betraktande den talande. Ni vet ingenting derom, fortfor denna; men ert minne förvarar väl någon hågkomst af den fasa, som nedslog er? Denna fråga tycktes verka, såsom en elektrisk blixt och å nyo sinnesförvillande. Med utropet: Jag svindlar, jag dör! sjönk Helena tillbaka, Utom sig af