Aftonbladet – 8 april 1846, sida 2

likaså skall vara ett uttryck af folkets majoritet,! — och slutligen, såsom basen för alltsammans: att hvarje individ redan såsom landets barn, medborgare och menniska, utan afseende på bvad klass han tillhör, eger vissa rättigheter, dem han har heliga anspråk på att se skyddade af de borgerliga lagarna och bevakade vid dessa lagars stiftande. Hvar och en som säger sig tillhöra det konstitut:onella samhällsskickets vänner, måste således strida för denna ides realiserande så nära som möjligt, så vida han icke är en falsk vän. Men lika bekant är det äfven, att det reaktionära, eller såsom det numera kallar sig, konservativa partiet, strider emot dessa grundsatser och följaktligen städse bemödar sig att motverka allt realiserande deraf. — Dess önskningar äro i stället: att regenten måtte så mycket som möjligt betraktas såsom personligen och allena styrande, på det att dels ansvarigheten för styrelsen måtte kringgås, dels någon viss gynnad klass, som man vanligen förstår under det gemensamma namnet hofvet, hafva så mycket mera inflytande; — alt styrelsen måtte vara så litet som, möjligt beroende af representationens majoritet; — denna representation hafva minsta möjliga betydenhet, makt och inflytande på lagstiftningen och allmänna ärenderna, och slutligen, då ett sådant inflytande ej kan undvikas, — att i sådant fall ålminstone representantvalen måtte så mycket som möjligt förblifva i händerna antingen på vissa stånd, som redan innehafva mäktiga intressen och privilegier, eller också endast på den rikare deien af nationen, hvarigenom dessa intressen under en annan form få tillfälle att bibehålla sin öfvervigt och trycka ned de individuella rättigheterna. Häraf förklaras också lätt, alt ingenting ljuder så illa i de konservatives öron och af dem anfalles med en så ytterlig hätskhet och förbittring, som den s. k. personlighetsprincipen. Om denna framställning är sann, så lärer hvarje vän af det konstitutionella samhällsskickets realiserande äfven medgifva, att man icke kan på samma gång vara en uppriktig reformvän och tillika nöja sig med, att blott något förändras uti den närvarande ståndsförfattningen. Om det skall blifva rätt och sanning i sambhällsskicket, så fordras dertill, att detta något skall vara så mycket, att de grundsatser vi här antydt, vinna gehör. Detta tro vi att svenska folket både önskar och fordrar, och flere anledningar finnas till en sådan öfvertygelse. Vi vete alla, att Konung Oscar vid sitt anträde till Regeringen helsades med en enthusiasm, större än kanske någon ny regent i hela Europa erfarit sedan ett halft sekel tillbaka, och det kan icke vara tvifvelaktigt, att denna enthusiasm härledde sig endast och allenast i rån förhoppningen, att hans och folkets önskningar öfverensstämma, d. v. s. att äfven han vill och önskar realisera de ofvannämnda grundsatserna. Vi äre för vår del öfvertygade, att denna vilja ännu fortfar 1:ka varm; men vi kunne ej undgå att yttra den farhågan, att de medel och organer, hvarigenom detta skall ske, hittills visat sig alltför svaga, och deremot tro vi, att just OS OT veva UVI UCK NUESG i kan se af det varma försvar, Posttidningen i Sår egnat åt hr justitieministerns tal; — samma tidning som för några veckor sedan genom sin president på det bittraste angrep den aftidne justitieministern, baron Nordenfalck för det visserligen ingalunda ölverdrifna, stöd han å ista riksdagen. gaf reformens sek under Men äfven om ig vid a man icke särskildt vill fästal: . representationsfrågan, synas de konserative icke hafva något särdeles skäl tilll. belåtenhet, alltid under den förutsättning, attii e icke gerna kunna vara nog blinda för att ii ;rdra, att allt skall stå alldeles stilla, utan äro:) öjde med att hvad som göres blir så litet soro !k löjligt. Icke kan t. ex. aristokratien klaga t den äkta monarkiska etiketten, som utplanrades äfven till Norden ifrån Versaillerhofven le nader den Bamla goda legitimitetstiden, ännu lit något sådant intrång, att icke bofcirkeln ännuu r en tillräckligt vidsträckt periferi inom detJat stånd, som i umgängeslifvet åtskiljer kungahu-m t ifrån de öfriga samhällsklasserna. Således fä r icke nigon skäliz anledning till missnöje i nas å den sidan. Gå vi vidare till de allinna ärenderne, så tyckas de konservative lily ledes icke kunna, åtminstone tills vidare, hafde allt bopp förloradt. Det är t. ex. redan enlan rund tid sedan Ständerna afgåfvo sitt utlåde om elementarläroverken. Ä e sett någon annan frugt de vm 4 ; 3 rm i skolan i Carlstad. der initiotsgat Lo. len.