Aftonbladet – 8 april 1846, sida 2

ee — —KKCKKB nn fästad på dörren och de inträdande, hvilka itröstlösa utseende, i stället för ord antydde fruktlösheten af deras fortsatta ansträngningar Så förgick timma efter timma och dager inbröt. I Helenas tillstånd började nu en, vi! ringa, men dock hoppgifvande förändring au inträda, som gaf sig tillkänna genom ögonens lätta ryckning och den återvändande lifsvärmen i de stelnade lemmarne. De omgifvandes spända längtan efter hennes uppvaknande var obeskriflig, ehuru läkaren ålagt alla såsom en pligt, att icke genom förhastade frågor åstadkomma en ny och möjligen farligare Paroxysm. Dödsstillhet herrskade i rummet, då den sjuka plötsligt reste sig upp, men i nästa ögonblick med skriket: Råttan, råttan! återsjönk på dynan. Läkaren visade en betänklig min. Vi få en svår strid att bekämpa, sade han, förande Felsman afsides, troligen ett anfall af vansinne. Han hade knappt uttalat dessa ord, förrän det befarade tycktes bekräfta sig. Hvarföre, frågade Helena, med åter Öpgpnade ögon, hvarföre frukten j att längre leka? Jag är ju borgfröken och känner alla slottets vinklar. Hal! jag ser väl j hållen mig för den svarta råttan, mördarionan, som jag vill med sift aldagataga, så snart jag får nyckeln. Förgäfves sökte man genom frågor af den jukas yttranden hemta en ljusstråle öfver det lyckliga förefallna, som ögonskenligt stod i amband med det förvirrade tillståndet, hvars der härigenom endast fastare sammandrogos: tåttan, borgfröken och nyckeln voro hennes I ubbade sinnens fixa ideer. För den första!g uktade hon fortfarande och kunde icke för