Aftonbladet – 3 april 1846, sida 3

BLANDADE ÄRINEN. — EN spion. I Paris bar nyligen aflidit er engelsman, hvars lif framställer många sällsamms omständigheter. Hans namn är Lewis Goldsmith Han har under 435 år uppehållit sig i Frankrike under namn af attach vid engelska ambassaden Minnet af hans lefnad äger gemenskap med de mest olyckliga händelser i Frankrikes nyare histo. ria. Under de första åren af kejsartiden flydde han till Frankrike, som det sades, undan i England lid: na förföljelser; men i sjelfva verket med uppdrag af engelska regeringen att observera Napoleons fö: retag. Han lyckades så att förvärfva sig den kejserliga polisens förtroende, att han blef utnämd till embetsman vid en domsto!; han gick ännu längre för att göra illusionen fulikomlig, redigerade han i Paris en engelsk journal, hvarest S:t James-kabinettets politik hvarje morgon blef med största häftighet anfallen. Imedlertid underhöll han en hemlig korrespondens ej allenast med hofyet i London utan jemväl med alla andra hof, hvilka voro fiendtliga mot kejsaren. Efter att hafva fullgjort sina funktioner i flera år, begaf han sig en vacker natt till kusten af Boulogne, hvarest ett smugglarefartyg väntade, för att föra honom tillbaka till England. Återkommen till London, utgaf han der, under titeln Kabinettet i S:t Cloud, en diatrib, hvari Napoleon, den kejserliga familjen, ministrarne, marskalkarne, generalerne, alla som emottagit honom under sitt tak och bevisat honom godhet, blefvo öfverhopade med förolämpningar. Denna afskyvärda libell uppväckte till och med i England allmän ovilja. Efter restaurationen kom Go!dsmith åter till Paris för att af restaurationen fordra belöning för sina tjenster; men föga nöjd med Bourbonernas tacksamhet, reste han tillbaka till London för att utgifva Anti-Gaillican Monitor, en veckoskrift, i hvilken han behandlade de legitima furstarne med lika liten skonsamhet som usurpatören. Han sysselsatte sig framför allt med att skildra den kungliga familjens svagheter under dess medlemmars landsflykt. Dessa oupphörliga anfall sårade grymt Ludvig XVI:s känslor, och hertigen Decazes, som dä var franskt sändebud i England, fick order att köpa pamflettistens tystnad. NegoLiationen försiggiek genom en grefve Br., och en lördag kom man öfverens att för eit pris af 400,000 rancs, hvilka genast utbetalades, skulle m:r Goldsmith upphöra att förfölja restaurationen. Det nummer, som utkom på söndagen, innehöll verkigen inga invektiver, men i det nästföljande numret angreps hela kungliga familjen med en bitternet, som kom ombuden att häpna. Man skyndade att förebrå m:r Goldsmith hans bofstreck. Jag kan ingenting göra dervid, sade engelsmannen, jag har lofvat att sjelf tiga, jag har tegat och jag skall hädanefter tiga, men skriften är min föriäggares gendom, och som han till abonnenter eodast har Frankrikes fiender, måste hin väl servera dem enigt deras smak. Men hvilken utväg finnes då, att en gång för illa göra ända på den fördömda jurnalen?, Jag känner endast ett, och det är att godtgöra örläggaren och inköpa tidningen, Anti-Gallican blef ånyo köpt och man hörde sedan ej vidare af den. s Denna mystifikation utgjorde under tre månader let förnämsta samtalsämnet i salongerna och klubyarne i Westminster och City, men det nedsatte cke mannens rykte för skicklighet. Goldsmith åerreste till Paris, hvarest han sedan fortfarande jott, och blef med öppna armar emottagen i alla ninistericlia salonger, i synnerhet i de Läxemjurgska. Guizot(?), framför andra, hade en särJeles tillgifvenhet för denne engelsman, Säger det ranska blad, hvarur dessa notiser blifvit hemtade. P. 0, I. T.) :