Aftonbladet – 3 april 1846, sida 3

tlOrClaga CI BTdUSKDING dl LO44 adl5 ICVISIVNSberättelse öfver fattigvården. Dalkarl. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. En dräng dräper i rus och förtviflan sin husborde, svärfader och testator. På Skatlyckan i Vestra Ny socken af Aska härad, Linköpings län, bodde förre bruksinspektoren Adolf Strandberg. Denne Strandberg hade förut bott vid Degerforss bruk i Gedegårds socken, och, vid sin flyttning derifrån till Skatlyckan, hade han medfört i sin tjenst en dräng, vid namn Carl Ulrie Broman. I Oktober månad 1838 gifte sig denne dräng med Strandbergs fosterdotter, Gustafva Pettersdotter, dotter af en hushållerska i husbondens tjenst. Efter giftermålet bodde Broman en tid med sin hustru på Katrineberg å Ingelsby egor och en tid på Berg å Ryds egor, inom Vestra Ny socken. Vid vintertinget 1844 tilltalades Broman och dömdes, för det han uppsåtligen burit hugg och slag på sin husbonde, Strandberg, att undergå tjugufyra degars fängelse vid vatten och bröd. Under det Broman utstod detta straff, flyttade häns hustru och barn hem till Strandberg, och efter utståndet straff emottogs också Broman uti Strandbergs hus och bodde der. Strandberg bevisade sin fosterdotter och Broman mycken godhet samt hade redan innan den nu berättade händelsen inträffade testamenterat dem sin egendom. Detta testamerte hade likväl icke verkat fördelaktigt på Broman, ty efter dess upprättande blef han stursk och lat, och ansåg sig icke vidare behöfva sträfva och arbeta. Efter ofvannämnde tilldragelse yttrade också Strandberg, att Broman förverkat sin andel i testamentet. Broman hade också gifvit den gamle, som var kinkig och svår att göra i lag,, mångfaldiga anledningar till missnöje. Ifrån 4840 hade han börjat supa, och sedermera flere gänger mot sin husbonde begått våldsamheter, ända tilldess denne, såsom ofvan är nämndt, fann sig föranlåten härför draga honom inför rätta. Härefter återkom imedlertid ett godt förhållande dem begge emellan, ti!ls Broman vårtiden 1845 så förgick sig mot Strandberg, att denne fann sig föranlåten bortköra honom. Sedermera dref Broman omkring i trakten. Den 42 Augusti sistlidet år inkom han till ett par Strandbergs drängar, under det dessa på logen voro sysselsatte med tröskning. Nu sände man efier bränvin, för att fira återseendet. Imedlertid inkom gubben Strandberg, hvilken genast ville bortvisa Broman. Då denne likväl icke efterkom hans. tillsägelse, lemnade gubben sjelf logen. Den ene af drängarne begaf sig härefter ut på gärdet att harfva, men i den andres sällskap gick Broman in i köket, för att få sig mat. Arfven hit inkom Strandberg och tillsade Broman att bortgå, hvilket denne likväl icke efterkom, förrän han smakat på den för drängarne framsatte maten. Inne uti köket träffade han sin hustru, till hvilken han yttrade, att han såge så ut, att han icke kunde visa sig för någon. Då hustrun frågade orsaken härtill, svarade mannen, att hans utseende blifvit förstördt af gråt, och att han gråtit mycket samt bedt Strandberg att få återkomma i huset. Härefter utgick Broman jemte Nyström på gärdet, medförande dit: det efterskickade bränvinet, hvilket Strandbergs ankomst till logen hindrat dem att förtära. Nu deremot begagnades tillfället, och de slutade icke förr än de biifvit öfverlastade. Sedan ville de börja hbarfningen. Men den gick så, att dragstången till harfven afbröts, hvadan Nyström hemtade ett par spikar, och Broman företog sig att laga tågeln. Under tiden utkom Strandberg på gärdet och, när ban fick se hvad Broman gjorde, sade han att Nyström skulle laga stången och anmanade Broman att gå sin väg. Broman frågade då hvart han skulle taga vägen, då ingen ville vårda sig om honom. Strandberg svarade: jag är lika nöjd hvart, bara jag slipper dig. Broman, vredgad öfver detta svar och förut yr och upphetsad af bränvinet, fattade då med båda händerna den omnämnda harftågeln och gaf dermed, måttande åt tinningen, Strandberg tvenne slag i hufvudet. Den slagne föll likväl icke för dessa, men Broman slutade ej heller att slå, förr än han fällt sin välgörare liflös till marken. Då först kom han till besinning af sin gerning, och sprang fram till gården, der han träffade sin hustru och svärmoder, och för dem omtalade sin ogerning. Strandberg blef genast hemburen och lagd i sin säng, och efter en qvarts timma afled han, utan att något tecken till medvetande förspörjdes. Broman har af häradsrätten blifvit dömd att halshuggas, och Götha hofrätt har gillat detta utslag. Dess fastställande beror nu på Kongl. Maj:ts pröfning. FA