Aftonbladet – 2 april 1846, sida 3

verkstäder, der de, efter antagandet nästan aldri stadna länge, emedan de alltid hos husbonde eller kamraterne bhfva angifna såsom straffad personer, hvarvid de, utan vidare undersöknin blifva uppsagda från arbetet. Man spårar der såsom skadedjur, och det är otvifvelaktigt, att för domen hos oförvunna menniskor utgör den straffa des största olycka., Jag hade en gång haft den lyckan att i fler månader få arbete på en verkstad, min princi pal var nöjd med mig, både i afseende på ar bete och uppförande. Kom så en dag en af min: fordna föngelsekamrater, som jag alltid i fängelse undvikit. Han förekom mig alltid såsom den per sonifierade brottsligheten. Jag vände mig bort på det han icke skulle igenkänna mig. Mitt för. sigtighetsmått var förgäfves; han blef mig varse talade mig till, och frågade mig om jag vore principal för den verkstad der jag arbetade. På mitt nekande svar ville han lemna mig något penningar. Jag vägrade; mer af afsky, än af andra bevekelsegrunder. Då han insåg att jag af förakt afslagit hans anbud, gick han bort. Följande dagen gjorde min principal liqvid med mig och förklarade, at! han icke behöfde mitt arbete — fastän jag visste att förhållandet var tvärtom. Den afskydda kamraten från fängelset hade angifvit mig för husbonden. Detsamma har också en annan gång händ: mig. Det är nödvändigt att den frigifne får en sys selsättning af sädan art, att han icke blir utsatt! för gäckeri eller förebråelser i en verkstad — hvarigenom en stor mängd recidiver föranledes. Ty den person som oupphörligt står i en undantagsställning, en person på hvilken de andra peka, är ;å till sägandes utom samhället, åtminstone stängd för all uppbygglig sammanlefnad, och förlorar snart uktningen för sig sjelf, och han säger ofta, slutlisen för sig sjelf: nå ja! när samhället icke vill vålla fred med mig, så förklarar jag detsamma TUgD Jag tror att det för samhället sjelf skulle vara ganska nyttigt om en lag påbjöd fångars koloniation efter frigifningen; det borde, efter min anke, ske på det sätt, att fången två månader öre sitt frigifvande finge del af förslaget att, om an så ville, få komma öfver till ultramarinska beittningarna, der erhålla jord såsom egendom och inses såsom medborgare. Om dem, som i sådant all vägrade antaga statens välvilliga anbud, och öredroge en vådlig och orolig lefnadsställning i fälerneslandet, kunde man veta att de saknade redig afsigt, och icke vore sinnade att återgå på god (åg.D vÄfven qvinnor borde få dela samma förmån; — och man kunde temligen säkert förlita sig lerpå, att de personer, hvilka med glädje emotogo anbudet om kolonisering, skulle i ett annat and följa andra seder, och blifva duglige arbetare ch ordentliga familjefäder. Regeringen skulle snart fägna sig åt att hafva idtagit en så klok utväg, som längre fram skulle ålla staten hundrafallt skadeslös för den första ippoffringen på en menniskoklass, der, i de flesta all, endast något stöd är nödigt för att låta dess ndivider återgå inom klassen af hederligt och orlentligt folk. n. Åenstattnssnrrt