Aftonbladet – 1 april 1846, sida 2

ey SLL Lid KUSLHdUvI IIUP MIL VEU DT at Tu vi versättning å några och 20 ark, i en upplaga af 300 exemplar, ej kan betydligt öfverstiga 300 riksd:r. Det är imedlertid stor skada, om, såsom det uppgifves, ifrågavarande arbete, som vinner ett ökadt intresse genom det af herr Cöster utarbetade tillägg, icke haft den afgång i bokhandeln, att det lönat sig för förläggaren; ty man ångrar icke dess genomläsning. LITTERATUR. Kärlekens Seger. Skandinavisk berättelse af Ejellmanr Göransson. Härlekens seger ! Någon mera trivial titel på en roman har man svårt att hitta; vida lättare skulle det vara att söka upp ett halft eller helt dussin gamla bokhyllsprydnader af romantisk eller teatralisk natur, till hvilka denva rubrik redan blifvit förbruked. Men denna hvard2gsskylt döljer !en inredning af icke hvardagligt slag, och man öfverraskas vid bokens genomläsning öfver att en författare, med så mycken uppfinningsförmåga i annat, vårdat sig så litet om att ägna något deraf åt det vanligaste medlet att vinna uppmärksamhet för sitt verk. Det ser för öfrigt ut, som om författaren velat på titeibladet tala om kärleken, för alt förvissa sin bok om inträde bland den skönare hälften af romanernas publik, under medvetande om att af den känsla, som plägar anses så väsendtlig i dylika kompositioner, träffas föga mer på de följande bladen, än ungefär i Den vandrande Juden eller Parisermysterierna, under det att någonting helt annat utgör berättelsens egentliga innehåll. Detta andra finnes väl äfven antydt i tillägget: skandinavisk berättelse; men hvem ken väl gissa att häri ligger hufvudsaken? Så förhåller det sig dock; författaren har sökt skildra de olika nationaltyckena hos de fem folkslag, som vänskapligt eller misstroget sammanbo i Europas nord, nemligen Svenskar, Norrmän, Danskar, Finnar och Ryssar, jemte verkningarne hos dem af deras olika samhällsinrättningar. Och fastän det hela har en fullkomligt romantisk färgläggning och icke angår politik, om ej tillfälligtvis, så qvarstår en känsla efter genomlåsningen af detta presterliga opus, temligen närbeslägtad med den som en annan presterlig novellförfattare sökte väcka för rågra år sedan gesom den bekanta fautasidikten Sveriges sista stridp. Detta lynne hos ett par af våra yngre och såsom skriftställare utmärkta prestmän är annars någonting karakteristiskt. Ref. har nämnt författarens uppfinningsgåfva i den ligger också onekligen hans starka sida. Efter den uppränning, som gifvit honom ämne till fyra tunna häften, skulle Walter Scott, Eugease Sue eller Alexander Dumas ha kunnat fylla lika många dryga band. Den för en svensk roman ovanligt invecklade intrigen har påtagligen stått klar framför författaren innan han satte pennan på papperet; ty den utvecklar sig så beräknadt ceh följdrigtigt, att hvarje händelse kedjar sig med ett slags nödvändighet fast vid någon följande, och alla sammanlöpa till ett af författaren förutsedt, ehuru icke lätt af läsaren anadt mål. Denna talang för anläggning och anordning, eller hvad man tillsammans förstår med komposition — den egentliga skapareförmågan i skön konst — utgör efter alla konstlärors sammanstämmande vitsord den högsta, och är snillets egentliga pregel; det är intressant att träffa den i så rikt mått hos en inhemsk författare. Men om den, använd för en berättelse, i sig sjelf sällan misslyckas att båila läsarens uppmärksamhet spänd cch intressera honom för utgången; så bör man icke heller dölja huru lätt den kan hänföra sin innehafvare alt brådstörta med händelserna, på karaktersskildringens och bisakernas bekostnad. En roman, som äger uppfinningens förtjenst, förefaller aldrig tråkig; men är det öfriga åsidosatt, så saknar mången läsare och i synnerbet mången läsarinna, hvad de ofta värdera högre än intresset: den hänförande känslan af det sköna och sublima, eller af det glada och trefligza. Författaren har kanhända att befara rågon dylik saknad hos vår romanpublik i allmänhet. Hans synbara brådska att låta det ena uppträdet rastlöst ila det andra i spåren, hav vägrat honom tid och rum för annat än blotta skizzer af karaktererna, af naturmålningar och lokalskildringar. Detta är en verklig förlust; ty hvarje litet nytt drag i dessa skizzer röjer dock ett med säker blick och hand gjordt tillägg till hela bilden, och fastän förf. öfverlemnat åt läsarens egen inbillningskraft att fullända form och färgläggning, så framstår likväl hvar individualitet som en sjelfständig och åskådlig afspegling af en lefvande urbild. Man igenkänner dem alltid vid återseendet, i trots af den flygtiga bekantskapen, och i synnerhet de särskilda karaktererna, hvilka tillika äro nationaltyper. Svensken Swål, norrmannen Bjergaard, finnen Drake och ryssen Ivan Wasiliewitsch, som uppträda straxt i bokens början, äro hvar för sig omisskänneliga hvarhelst man efteråt ser dem skymta förbi under berättelsens fortgång. Detsamma gäller om dansken grefve Ottokar von Danneburg, om Drakes dotter Helena, och om en annan finska, bokmånglerskan Anna; ja till och med om negern och den äppeltyske, skepnaran Ractöm la bamnsssmscent HållanA I TEL DV TR