Aftonbladet – 28 mars 1846, sida 2

ligen nitiska bemödanden att få detsarema uppdagadt, slutligen till bekännelse. (H. P.) BLANDADE ÄVINERFJELLBRUDEN, Ar Jo. Jo. Dett2x Hilla skaldestycke, som vid Svenska akademiens sista högtidsdag uppmuntrades med: det andra priset, lärer redan haft den lyckan att se en andra upplaga i tryck. Det är således redam kändt för ett ieke ringa antal läsare och behöfver icke af Aftonbladet på recensentmanr anmälas. Men som det i afton deklameras på den förut omnämnda soireen till förmån för herr Kihlen, så begagna vi tillfället, att bland våra blandade ämnen för dagen införa ett styeke deraf — föreställande Fjellbru-dens sorg och klagan i skogen, sedan hon förlorat sin älskling, den ungeHarald: — en täck bit, som bär vittne om både behag och fyndighet hos författarens sångmö: I många år ännu vid silfverfallen på Harald väntande Maria satt, och sträckte armarne så ömt kring tallen, och talte i den stjernbelysta natt med ljusa skepnaden vid hennes sida. Men förde echo från den djupa dal ett rop — då sprang hon från sin gömda sal, och ilade i kapp med elfven strida. Nej, fly ej sä, du bölja blå! Hvi är du väl så skygg? Ack, låt Maria gunga på din blanka silfverrygg. O, vagga mig ned till dalens famn, min brudgum ropar så ömt mitt namn. Du fjell, som din hjessa mot skyarne bär, i O, ser du om Harald är här? ECEO. Harald är här. MARIA. Jag hörde hans röst, men hvar, ack, hvar? Min brudgum gif än din brud ett svar! O, svara Maria, hvar är du? ECHO. Maria hvar är du? MARIA. Hvi frågar du så? Ack, jag är ju här, jag myrtenkransad och brudklädd är, och vilda rosorna vid mitt bröst jag sjungande bröt, då jag hörde din röst. ECHO. Jag hörde din röst. MARIA. Du hörde min röst — och du dröjde ändå? Se här är klippan i drömmen jag såg, här var det som du förkrossad låg med bleka kinder och läppar blå. Den drömmen aldrig jag glömmer. Jag trodde dig död, och du sof så godt, fastän din kudde var isen blott, och klippan tung, som till täcke du fått. Den döde hvilar just så, just så; . kallt är det örngott han slumrar på, men varm är drömmen han drömmer. ECHO. Men han drömmer. ; MARIA. Ett altar jag bär bakom klippan byggt, här står vårt bröllop så tyst, så tryggt, och dalens foglar ha lofvat sjunga, och Gud har iofvat med egen mund, att blifva prest i vår sabbatsstund, och nattens lampa att lysa oss unga. och himlens stjernor ha sogt din brud att de bli tärnor i gyllne skrud. Fly då ej, Harald, dröj der du stod på fjellet nyss, jag vill dig bekröna med dessa blommor, — din död ju födde dem der jag drömde du låg och blödde; de äro barn af ditt hjertas blod, och derför äro de väl så sköna. ECHO. Så sköna, sköna! MARIA. Du prisar blommorna prisa mig, jag brudklädd irrat på denna stig i vinterköld och i sommarglöd. Jag tänkte dig trolös, jag tänkte dig död, men lärkan, hon älskar och sjunger ändå, fast solen sig gömmer i dimmorna grå. Så, Harsid, om evigt du flyr ifrån mig, jag gläds att du lefver, jag väntar dig. ff SN ff SF Rom DT TI 1 s ECHO. i Jag väntar dig. e t MARITA. O! nej kom hit, till fjellet der min trötta fot rig icke bär; det är så högt, så högt dit opp. Min panna blöder. Se en rand af röda perlor på min hand! Bort for du, Harald, for i hopp att vinna guld. Du komigen. Nl Her du byggt byddan åt oss än? Al Hvar är divt guld? Se här är mitt. Min kärleks guld är rödt som ditt. Fell, röda perla, fall, eck, fall! Mitt språng du icke hindra skall,