Aftonbladet – 26 mars 1846, sida 2

OA 1 rTepresentatlionstragan. RELIGIONSFÖRFÖLJELSEN EMOT SKOLLÄRAREN WENNMAN. I Posttidningen JV 62 har en insändare återupplagit detta ämne under ofvanstående rubrik, med anledning afcen i Aftonbladet yttrad förmodan, att Wennman, i stället för att låta bero vid Svea Hofrätts understöd åt Erkekonsistoriets sätt att behandla bonom, sannolikt ärnade hos Kongl. Maj:t söka ändring i Hofrättens domslut. Det tycks som någon hade, för den högstvördiga sammansättningens (,maxime venerandi consistorii,) i Upsala räkning, funnit betänklist att erkebiskopens och hans suffraganters åtgärder skulle kunna underkastas granskning af någon ännu bögre kyrktig makt, nemligen landets högsta biskopliga myndighet — regeringen ). Visserligen uraktlåter ej insändaren den vid sådana tillfällen vanliga komplimangen att bos en upplyst och rättvis öfverhet bör utgången ej bli tvifvelaktig,; men insändaren tillägger dock omedelbart, att emedan denna utgång kommer att utgöra ett vigtigt prejudikat, är angeläget att allmänhetens omdöme, opartiskt om. icke ointresseradt, målte få binna yttra sig genom andra röster, än dem som vissa tidningar hörts bearbetan — af hvilket man förnimmer alt det är de röster, som vissa ardra tidningar — t. ex. Posttidningen — abearbetan (eller hvarföre icke, i omvänd ordning, af hvilka Posttidningen bearbetas?) som genom insändaren: skynda att låta höra sig, innan det vigtiga prejudikatet kan komma till stånd, och just emedar, ett sådant prejudikat ej kan undgås. — Insäindaren antyder väl sin uppsats såsom blott en förelöpare, hvilken man finner uteslutande egnad att rentvå erkestiftets domkapitel från fel i formaliteterna; men han låter förstå att han läng:e fram tänker taga sjelfva corpus delicti, eller de Wenumanska satserna, i öfvervägande. Medan domkapitlets kämpe rustat sig härtill, har br Wennman bandlat; det befarade är inträffadt: Wennman har i underdånighet besvärat sig öfver hofrättens åtgärd. Alftonbiadets läsare hafva baft tillfälle att för några dagar sedan, i J4 66, taga kännedom om besvärsskriften. Man kan gerna med insändaren i Posttidningen åsidosätta skärskådandet af Wennmans satser, ochstadna vid granskningen af formaliteterna i Wennmans behandling; den under verldslig . domaremakt hänskjutna frågan bör måhända ej betraktas på annat sätt ännu, då bufvudsaken dervid består i det formella af proceduren. Men häri ligger också det egentligen vådliga, hvilket ger åt denna frågas utgång elt långt mera vidtomfattande intresse, ön en enskild tvist skulle kunna ega, och som kan åt det förväntade prejudikatet förläna så mycken vigt och så stor följdrikhet för frarotiden. Och hurudan visar sig väl saken, i detta juridiskt formella hänseende? Jo, man upptäcker dervid, i trots af alla förnekazden, alla undanskymningsoch bortblandningsförsök, att sjelfva utgångspunkten, sjelfva anledningen : för domkapitlets förfarande mot Wennman, har påträffats i en tryckt skrift, hvars innehåll icke: Domkapitlet ägde att pröfva med afseende på detsammas medborgerliga följder för författaren; emed2en Sverges grundlag om tryckfriheten har för all pröfning, utan undantag, af tryckta skrifters innehåll, med afseende på nyssnämnda följder, föreskrifvit en heit annan procedur. Man upptäcker vidare, att Erkestiftets domkapitel, utan att det mirsta skygga för detta grundlagsbud, har tillkräktat sig en rätt, som enligt samma grundlag tillkommer två -helt :andra myndigbeter uteslutande, när. frågan är om innehåHet af redan tryckta skrifter; åklagaremakten öfver sådana är , enligt grundlagen, ensamt förbehållen hofkanslersembetet — eller den afdelning af justitiedepartementet, som svarar deremot — och lagskipningen deröfver tillkommer, likaså uteslutande, ) Summus episcopusn. Mången hade trott, att bögvördige presterskapet ansåge Erkebiskop W.nogård för att sjelf vara denna högsta biskopliga myndighet, och att D:r Pettersson syftat på honom, med titeln summus episcopus, i sin harang vid Luthersfesten förlidne månad; men sedan denna förmodan biifvit underkastad en exeges i Stockholms prestsällskap, .hvarvid förklarats att doktorn med sin öfverbiskop menat konungamakten, inse lekmännen sitt misstag, och att det verkligen gifves någon myndighet i Sverge, cam äfven i kvrtliot häneeende. åtminstone