Aftonbladet – 26 mars 1846, sida 1

Nicolai kände en utomordentlig vedervilja för att göra sin. hustru, på hvars uteslutande tillgifvenhet ban i öfrigt icke ett ögonblick tviflade, till föremål för ett lättsinnigt, ett. prjkaktigt vad. Men han bäfvade tillbaka för en fruktansvärd gudamakt inom det moderna, sociala lifvet, för åtlöjet. Han fruktade ait hans nekande skulle. tydas, som misstroende, och såsåledes alltför illa stå tillsamman med den varma, passionerade tillit han i det föregående yttrat för sin bustru. Efter några ögonblicks inre strid, yttrade Nicolai med konstladt lugm till Törnekrantz: Jag antar ditt vad. Du skal! på maskeraden, under en timmas tid, få föra min hustru. Men ursäkta henne på förhand, om hon bestämdt afslår mötet. ; ; Huru högt behagar du bestämma vadet? Jag skulle önska, att det icke tilltoges alltför knapphändigt. Ahl, svarade Ncolai, !åt oss sätta ut hundrade dukater! Du skall, om du vill, få betala dem i terminer. Då återstår blott, alt någon slår af. Kom hit, Rutersvärd! Men du tår icke veta hvarom fråga är) Vadet försiggick i den legala form bruket helgat. (Slutet följer.) — i — — Nyligen firades i Wincanton i England en begrafning, som tillockade en stor mängd åskådare. Det var nemligen en 83:årig gumma, vid namn Döwn Burton, vanligen kallad ziguenärdrottningen, som jordades. Hon hade tillika med sin ålderstigna man, ziguenarkungen, någon tid förut blifvit intagen på lazarettet i Wincanton. Så väl gubben som en mängd andra ziguenare följde henne till grafven, klädde uti sina originella sorgekläder. De syntes vara på det djupaste rörde af den gamla drottningens död. Alla omkostnaderne för begrafningen betaltes af ziguenarne gemensamt. ;