Aftonbladet – 23 mars 1846, sida 1

kasta sig in på embetsmannabanan. Att döma efter blott detta fenomen, skulle man nästar vara hågad föreställa sig, hurusom -der regnade manna och flöt kostelig dryck ur hälleberget för herrar extraordinariers räkning. Och imedlertid har, vår ännu blott yrvakna industri så många, så lönande fält öppna för talangen, hvars inneboende egenskap af babilit just gör den flersidigt, mångfaldigt användbar. Vi känna en man af talang, som, sedan han: en följd af år stått skrifyven i vetenskapens tjenst och egnat sina ferier åt sånggudinnornas, fattade yxan och bröt skog och på några få år kämpade sig till en betydlig förmögenhet. Sådant förtjenar efterföljd i en tid, som för högt språk, men måhända, då det gäller handling, är något dåsig. Ty talang, men endast en ofullkomlig talang finnes, efter vår åsigt, hos en å hufvudets och insigternas vägnar rikt begåfvad personlighet, som tillika är loj, dufven och obeslutsam. Talangen fordrar, enligt hvad vi ofvanför nämnt, för att förtjena sitt namn, fyndighet och rörlighet i själen. Men just denna fyndighet och rörlighet i själen, detta gnistrande inre lif gör, att talangen ofta temligen handlöst suddar ifrån sig ett andefattigt arbete, att den, för att pu serskildt taga i betraktande dess ställning till embetsverken, renskrifver illa, kollationerar tanklöst. Det är ostridigt ett fel hos talangen, ty ordentlighet anstår hvarje menniska, utan afseende på dess själsegenskaper, ett fel, som i viss mån härstammar från det menskliga högmodet, hvilket anser renskrifoing, liksom städning och damning, under en embetsmans värdighet. Vi