Aftonbladet – 18 mars 1846, sida 2

men fick aldrig smaka huru godt det gör att mista hufvudet. Den ifrige vännen menade natur: ligtvis, att ett martyrium skulle göra godt för de rabulisterssak, fastän han: uttryckte sig något oegentligt. , Uti det följande, som innehåller mera enskilda anekdoter, finnas äfven flera misstag: Sedan Lindeberg, genom Lagerbjelkes sluga påhitt af en amnesti för alla politiska förbrytare, kunde lösgifvas, utan att styrelsen gaf efter något af sin, eller Lindeberg af sin: värdighet,återvände han troget och beskedligt till hotellet på Lilla Nygatan, och skref till en tid i Aftonbladet, såsom förut. .Men så uppkom en ruptur, heit småningom. likväl, emellan IL. J. Hjerta och kap-l tenen. Keptenen vil!e nemligen vara kapten på det publicistiska fartyget; glömmande att det dessutom hade förut en öfverstlöjtnant, och derofvanuppå en redare, hr L. J. Hjerta, som bestämdel dess tourer,. Kaptenen drog sig tillbaka ifrån statens värf, liksom fordom Cincinnatus, men icke till plogen och oxarne, utan till id2n om en ny teater, en folkteater, der man skulle spela svenska originaler, och icke bara öfversättningar, Det vår då, som han yttrade de minnesvärda orden: Jag begriper icke huru det är möjligt, att allmänhelen kan prenumerera på Aftonbladet, fastän jag icke skrifver deri, Det var i anledning af dessa ord, vittnande om en stor mans ädla sjelfmedvetande, som någre skämtlystne skriftställare, hvaribland Sandström och Crusenstolpe, tillställde en middag till Lindebergs ära, bekransade honom med en lagerkrans, hvarvid en talare sade, att Lindebergs hufvud var för stort för hvarje lagerkrans, fastän samma krans, ehuru icke mer än af vanlig storlek, föll ned på den lillhöfdade kaptenens äxlår. Vid bordet berättades i tysthet, att lagerh var tageh ur värdshusvärdens kryddskåp, af hans lagerbärsblad, och då någon anmärkte att man icke borde gifva en torr lagerkrans åt den store Lindeberg, förklarade nyssnämnde talare, att det skedde med afsigt, för att antyda, det Lindeberg: vore i allt en mognad man, en, om hvilken man kunde säga, att han verkligen var torr, äfven bakom öronenp. Orsaken hvarföre kaptenen och L. J. Hjerta åtskiljdes, var egentligen mindre någon ruptur dem emellan i afseende på Aftonbladet, än att herr Lindeberg efter nya teaterns uppbyggande sjelf blef dess styresman, hvilket trägna göromål svårligen kunde förenas med ett dagligt arbetande för en tidning. Anekdoten om br Lindebergs yttrande angående prenumerationen på Aftonbladet hafve vi aldrig förr hört, och det är all anledning att den måtte vara förvridet höpakommen. Händelsen med den tillställda banketten lärer deremot vara sann, hvarvid dock. bör tiläggas, att ingen af Aftonbladets egentliga redaktionspersonal ville deltaga deri, enär meningen på förband uppgafs vara attdrifva, med kaptenen. Man tog sig tvertom friheten att på förhand gifva hr L. en vink om det sannolika syftemålet med hela middagen och bedja honom vara uppmärksam på hvad dervid skulle företagas; måen vi frukta att detta å hr L:s sida, som ansåg en sådan vanvördnad omöjlig, endast hade. till påföljd ett missnöje mot den som gaf varningen. Hrr Sandström och Crusensto!pe, kaptenens nuvarande medarbetare, lära varit de egentliga tillställarne, och bland andra var äfven hr Askelöf inbjuden, hvilken vid tillfället berättås hafva knutit fostbrödralag med hr Lindeberg, hvilket hade den fördelaktiga verkan för publiken, att man sedan aldrig vidare i Minerva fick höra talas om kaptenens röda stöflor, m. m.: Den omnämnda lagerkransen lärer också ingalunda varit hopsatt af torra blad, utan knuten af frisk lager från Ulriksdals orangeri, samt orden hvarmed den påsattes, icke sådana som l. de i brefvet uppgifvas, utan följande: Denna krans, för stor för Ditt hufvud, men för liten ,för Dina förtjenster, c. — Man ser således, att berättaren i många punkter varit illa underrättad. Hela detta sistnämnda stycke angår i öfrigt en så privat tilldragelse, att vi ej ens skulle upptagit detsamma till beriktigande, om saken icke redan långt för detta hade blifvit stadskunnig genom det nöj, som anställarne gjorde sig att efteråt omtala såväl allt det roliga som passerade vid detta tillfälle, som en tid efteråt vid kaptenens recipierande i den enkom för hans skull uppfunna orden ,Gross-kophtany. Det. kan derföre åtminstone vara skäl att ullmänheten får veta, det Aftonbladets redakion icke deltog i dessa gyckel. Nu mera kan nela saken endast i så måtto bafva ett visst ntresse, som den, ställd bredvid triumviratet Dagen,, lemnar en belysning åt förändrade tällniogar och förhållanden. ) Om Crusenstolpe är också en halshuggningsanekdot. När Crusenstolpe var yngling, föll talet emellan honom och en sedermera ryktbar ryttmästare Å— om adelsmannens privilegium att få halshuggas med svärd. Crusenstolpe skrattade deråt, men Å— svor, att om någonsin Crusenstolpe blefve dömd till döden, skulle han sjelf med sitt ridderliga svärd ahugga sin väns hufvud. När Crusenstolpe 1838 satt fången på stadshuset, kom Å— till honom och sade, att han vore fårdig att hålla sin ed. Crusenstolpe bara skrattade deråt. SEE — För efterföljande artikel har rum blifvit begärdt i Aftonbladet: I Esbjörns blick tillbaka måndagen den 9 innevarande månad förekomma några satser, hvilka kräfva ett par ord till svar och vederläggning, helst yYstnaden kunda tvdacs gågam moedeoifvande af de