Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 3

Hans diktare-ande är af en barnslig natur; likasom det stundom genom barnets mun uppenbarar sig högre andar — likasom barnet, sig sjelf omedvetet, stundom uttalar ord, så djupa och innehållsrika, att vi icke rätt fatta hvarifrån det iått dem, — likaledes går det genom hela hans poesi en Uup aning om en bögre verld, som han icke rätt har förmått att tillegna sig och utveckla. Det barnsliga, naiva, fantastiska är hans rälta hem och i sina äfventyr har han uppnått konstens mästerskap. Här svingar han sig feitt och obehindradt på fantasiens vingar och genomflyger käckt och sorglöst inbillningens verld; en mild och varm känsla, parad med infall och humor, andas oss emot öfverallt från dessa dikter, hvilka i lika srad fängsla gamla och unga. De äro också hans käraste barn. — Det förtäljes, alt han en sång sände en svensk författarinna ett häfte af sina. äfventyr, med denna påskrift: Eaten vil De elske disse:smaa eller ogsaa er jeg ikke Digter. Si non e vero, e ben trovato. Följande poetiska lilla målning igenfinnes i hans roman: Kun en Spillemand. HBindu:rnes Faedreneland. Kjender Du Hinduernes Fxdreneland? Der brender Solen varrat, men Luften vifter Köling fra Himelayas Gletscher, de duftende Skove indbyde til Hvi!e. Figentreet böjer sine Grene til Jorden, skyder nye og danuer en Hytte. Cocuspalmen byder Dig Mcelk, Daddelen rekker Dig Frugt, brogede Fugle omflagre Dig, purpurröde Papegöier, guldgule Nectarinier.