Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 2

skulle emottaga det på samma sätt. När han låter improvisatoren skildra det tryekande i den tacksamhet han var skyldig familjen Borghese, torde vi deri kunna se ett uttryck af hans egna känslor vid denna tid. Ganska ofta besökte jag Borghesernaspalats och fann hos eccellenzan Fabiani och Francesca ett verkligt hem , ehuru ofta nog anledning till djup smärta. Min själ var uppfylld af tacksamhet för allt hvad jag var dem skyldig; men hvarje allvarsam återblick på det förflutna beskuggade genast min lefnadslust. Francesca berömde mina goda egenskaper, men ville äfven fullkomna mig: min hålning och det sätt, hvarpå jag uttryckte mig, var utsatt för hennes kritik, och denna var sträng, verkligen alltför sträng. De hade ju visat sig älskvärda mot mig! De hade emottagit den fattige gosen, gifvit honom plats vid sitt bord, välgerning var hopad på vägerning; jag var dem kär, men den rikes gålfva, räckt med lätt hand, ligger tungt få den fattiges hjerta! På ett annat ställe: Palazzo Borghese var nu milt hem, jag behandlades med mera mildhet och vänlighet; stundom återkom väl den gamla läraretonen, det sårande och mindre uppmärksamma i behandlingssättet; men jag visste att de menade så väl med mig. — Lik en stor sjö, der den ena böljan uppslukar den andra, ligger en tidrymd af 6 år bakom mig. — Du som följer mig på min äfventyrliga lefnadsbana; följ mig hurtigt. — Det var min andeliga uppfostrans strid, mästersvennen, som man behandlade som gosse, på det han skulle kunna uppträda som mästare.n