Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 1

letten. Snart förlorade han dock sin röst och med dansea var dit icke hetter scerdeles bevändt. Det är en allmän tro i Danmark, a!t den första januari bar en profetisk betydelse för hela året. Andersen, som ännu hade bevarat sin naiva barndoms öfvert!o, hoppades att om han denna afton kunde framträda på teatern, skulle det vara ett golt förebud. Då cet blifvit mörkt, och alla andra lemnat teatern, stannade han qvar och trädde med klappande hjerta fram på scenen; här öfverväldigades ban af tanken på sin sorgliga stillning till den grad, att han, i stället för att framsäga sin roll, föll på knä och bad sitt Faderviåry. Han var högst olycklig vid denna tidpunkt; hans lön räckte knappt til att förse honom med det allra nödvändigaste, och mången afton måste han gå hungrig till sängs. Imedlertid mottog han ofta besök af poesiens genius i sin torftiga boning. Han inlemnade till teaterdirektionen en tragedi, som väl icke blef antagen, men som dock gjorde konferentsrådet Collin uppmärksam på honom, och denna förträfflige man skaffade honom plats vid ett gymnasium. Han var vid den tiden 47 år gammal och blef nu satt på skolbänken bredvid 40 års gossar. Hans fantasi och känsla voro allaredan starkt utvecklade, han hade redan börjat att flyga, och det behöfdes derför en hög grad af varsamhet och psychologisk takt till att rätt leda honom; detta förstod hans lärare icke; hen b-handlade honom med pedantisk stränghet och gjorde ingen skilnad emellan honom och de andra gossarne; han trodde sig böra himma haus dristiga flygt; omtalte ideligen hans fattigdom och öfvergina ställning och beiog3 hins små poetiska försök. Genom det, att hans poetiska natur sålunda onaturligt undertrycktes, förmåddes hen till att älska den destomera; genom det att lärdom och bildning Li