Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 2

valior. de Candal, som han sizar och afväpnar. Hextigen skrifver imedlertid tillbaronessan, att han: är dödligd sårad, tappar champagne på några. medikamentsflaskor, går till sängs och början att flitigt mediciners. Som doktor officiarar. herr de. Vert-Pignon, hvilken, för att bli oigenkänlig, får af hertigen låna hans mormors gamla glasögon, hvilka Roquelaure, med en märkvärdig pietet, alltjemt bär på sig. Baronessan ankommer, åtföljd af sin tant, fröken de Navailles, för att bjuda den älskade sitt sista, jordiska farväl. Han lägger näsduken öfver sitt ansigte, för att dölja agoniens fruktansvärda verkningar, och börjar, så sjuk han också sjelf är, att känna baronessan på pulsen. Han frågar benne, om hon skulle kunna älska en man med godt hufvud, ädelt hjerta, hög sambällsrang, äfven om han vore ful, som stryk. Baronessan svarar utan betänkande: ja. Roquelaure drar upp gardinerna och faller på knä för baronessan, utan ringaste skygd för sin näsa. Hon ger till ett azsskri, som väl icke alldeles vill säga detsamma, som: fy fan! men ändå utan tvifvel räknar någon slägt med denna interjektion. Imedlertid tar baronessan innan kort sitt förnuft tillfånga. Hon erinrar sig, att Roquelaure är en så förbålt bederlig karl, att han i Madrid gifvit henne så älskvärda serenader! Hon betraktar väl med en slags rädd skygghet bans näsa, men den tillhör ju i alla fall en hertig, och om, för att tala med Bellman: En hustru skull kysst på hans näsan hade hon ju straxt blifvit hertiginna. Baronessan kastar sig i Roquelaures armar. Pjesen, i hvilken, bredvid den hufvudintri; vi ofvanföre sökt angifva, slingra sig åtskillige rätt burleska biintriger, har förtjensten af er mängd qvicka, till en del från tidens memoirlitteratur, och äfven från furst Talleyrand lå nade infall, af en rask och ledig fortgång ge nom samtliga de fyra akterna, samt af en: allmänhet icke illa hållen lokalfärg. Något o lestetiskt, något stötande skulle man deremo -Imed fog kunna finna i det ständiga frambål