ndra perioden i lifvet. Den förälskade hertien följer i hack och häl baronessan. Han är örbjuden, genom en kunglig ordonnans, att ätta sin fot utom den spanska jorden; också r hans vagn, för att kringgå denna svårighet, ylld med kongl. spansk sand, sjelfva hans skoulor innesluta några korn af detta slags zeliker.. Han emottages med jubelrop af seigneurerne vid franska bofvet, af sina gamla, trogna vänner, af de glada deltagarne i så månget af de svärdets och kappans äfventyr, hvartill Versailles, i blida månskensnätter, varit ett icke alltid tystlåtet vittne Han har icke stigit ur vagnen, innan han börjar, att, med slösande band, strö omkring sig calembourger, hvar och en af de kringstående får, för sin del, någon med säker hand riktad point. Pet är alltid samme fule och snillrike Roquelaure, som just hans olyckliga utseende gjort till satirist. Han måste hämna sig på alla, som se bättre ut, än ban sjelf, och hans hämd har för sig ett alldeles oöfverskådligt fält, fer, såsom vi framdeles komma att erfara, blott en enda oas, en näsa ännu större än hans egen, skjuter, leende, i höjden. En af de första kommissioner, hvarmed Roquelaure mötes efter sin ankomst till Versailles, är den, att, för ehevalier de Candal, skrifva et kärleksbref. Roquelaure, färdig att tjena sina vänner både med svärdet, börsen och pennan, improviserar genast en dylik skrifvelse, just icke mera originell i turnyrer, än at en vanlig brefställare skulle kunnat göra samma tjenst, och utsätter mötet emellan de I båda älskande vid Ludvig XIV:s staty, klockan nio på aftonen. Snart erfsr han likväl, ati chevalier de Candals tillbedda är ingen annan än den han tillber sjelf — baronessan de So langes. Lyckligtvis hör dock chevalieren til de slags hofmän, som representera ett förgån Iget sekels hofnarrar — han tyckes icke be gära bältre, än att vara ett föremål för skäm och gäckeri. Det fordras blott en försäkran a Roquelaure, att mötet var bestämdt till hal -lelfva och vid Henrik IV:s staty, föratt genas få chevaliereR att löpa med Jimstången, Her