Aftonbladet – 16 mars 1846, sida 1

genom planteringen af ett träd i den all, som för närvarande förevigar minnet af hans talrika motgångar i kärleksväg. Det har icke lyckats den beskedlige assessorn att stöta på någor bland dessa fromsinta damer, af hvilka efter pjesen: Roquelaure i fröken de Navailles person lemnar en typ, hvilka, för hvad pris som helst, vilja bafva en man, om en hvar. af hvilka man kan säga, såsom en påsin tid ryktbar frensysk visa om mamsell Gaussin: Jamais de sa vie elle ne dira: non. Herr assessorn har: sitt eget frieri-formulär, ganska väl affattadt och tjenligt till efterföljd, der han, bland annat, förmäler, att han, som orden falla, endast är en ringa dödlig, hvilket säkert ingen, som hört honom fria, drager i tvifvelsmål. Men tillämpningen af detta formulär drifver han slutligen ända derhän, att han friar till en student, som, karnavalen till ära, stökat ut sig i fruntimmerskläder, och som ändtligen, för första gången i assessorns lefnad, låter konom höra ett ljuft framläspadt: ja. Man tänke sig den gamle celibatärens förtjusning; slutligen har då himlen öppnat sig för hans böner, och han står öfverlycklig på dess tröskel. Han står der dock icke länge. Snart återtager den förklädda, eleganta damen sina frioch rättigheter, som student, bland andra äfven den att förlofva sig, och knyter ett band, kanske under sådana förhållanden, alltför mycket beräknadt på framtiden, med en af assessorns fordna, aderton flammor. För honom återstår då icke annat, än att vända sig till pjesens ,måre-noble, hvars gråa lockar bordt förskona henne för ett dylikt passionfullt företag; äfven hon får förtroende deraf, ått assessorn icke är annat, än en ringa dödlig, som knappt vigar hoppas gudars lycka (stackars gudar!) men i detsamma faller försigtigtvis ridån öfver slutmeningen af assessorns bekön-! nelse, och lemnar åskådaren i grymmaste ovics-.