Aftonbladet – 13 mars 1846, sida 2

Lyckligtvis hafva dock nationerna den för-; månen framör individerna, att kunna föryngras genom goda lagar och en vis styrelse, och lyckligtvis finnes det, oaktadt alla de uppräknade felen, ännu så mycket qvar afen frisk rot uti svenskarnas naturliga anlag och böjelser, alt det uppspirande trädet ännu en gång bör kunra bära herrliga frukter. Men ett oundgängligt vilkor till vinnande af detta ändamål är, efter vår ölfvertygelse, att man icke får vara rädd att gripa verket an med allvar och bortrensa det mosslupna oeh svampaktiga, om växten icke skall komma att allt framgent dragas med sjubl:ghet, det vill säga, att undanrödja det förruttnade och mögliga i lagar och inrättningar, på det ett friare utrymme må lemnas åt den lifskraft, som i följd af sjelfva tidsandans allmänna riktning äfven hos oss börjat visa ett välgörande resultat uti uppmärksamheten på våra egna brister och det LIfligt kända behofvet af deras afhjelpande. Är man först ense om denna utgångspunkt, så blir det icke Svårt att göra sig reda för, att man svårligen kan komma till målet med det, visserligen i sin allmänna syftning välmenande och aktningsvärda, men i tillämpning och verkställighet så att säga halva, osäkra och jemkande system, som ust i de vigtigaste sakerna miste blifva facit när man adderar tillhopa de i flere fall motsatta åsigterna hos den nuvarande konseljpersonalen. Hurudan är den verkliga taflan af vå:t samhällstilstånd? Att brotten och pauperismen irligen tilltagit; att fängelserna år från år fylJas med en större befolkning och blifva otillräckliga, medan den fia individen icke har rätt att föda sig af sina händers arbete, eller att sälja produkten deraf, utan att jagas af skrån, fi kaler och polisbetjenter; alt qvinnan ir förnekad nästan alla borgerliga rätvgheler; att statsutgifterna ständigt ökats ceh taxorna på den arbetande klassens lefnadskostnadi bredd dermed tilltagit genom stegrad2? importagifter ifven på de första lifsförnödenheter, såsom kött, smör, ost, fläsk, salt, m. m.; alt sederna synas blifva allt lösare Och egendomsförhandlingar äfven bland. allmogen ej sällan bära stämpel af bedräglighet, medan den styrande delen af presterskapet begynt visa en snärt sagdt uteslutande riktning att ezentligen bekymra sig mera om kyrkans och dogmernas välde, för att öka sin egen verldsliga makt, än om församlingens tillstånd; allt detta utgör, industri, i handel, men framför allt i förmågan att förena sina krafter, i samfundsanda eller hvad man kallsr public spirit — i sistnämnde hänseende naturligtvis Ryssland undantaget, der den politiska despotismen gör hvarje yttring af folkets offentliga: lif: omöjlig. Orsaken hvarföre detta förhållande här icke allmänt erkännes, hvilket, om det skedde, ostridigt skulle gifva en stark väckelse: till framskridande, ligger troligen dels uti vårt från kontinenten afskilda läge, som gör att vi ej kunne jemföra o:s med andra folk, dels uti det oupphörliga skryt, hvarmed vi uti akademiska tal och poesier blåst upp hvarandra till en inbilskhet, som i sin mån ökat försoffeingen. De goda fosforisterna hafva på sin tid icke litet bidragit härtill. Det är icke nog med förgudningen af våra ,stora konungar, med ,lejonmergen,, som drickes bland vapen,; med det .ungmodiga: hur Svenska stålet biter, kom, låt oss pröfva på, ur vägen Moskoviterl etc. Afven vårt jern och våra gråstensberg hafva varit tusen gånger frambållna såsom bevis på vårt företräde i kraft framför söderns stackare: gäckar söderns dverg våra helga berg, — 0. s. vV. Ja, när icke landet och dess innandömen velat förslå, så hafve vi gjort oss storståtlige med Nordstjernan; och sjelfva norrskenet, har måst slöppa till fiolerna, för att visa, hvilka kaxar vi äre framför ardra folk, under det vi i verkligheten stannat en generation efter dem. Det är långt ifrån vår mening att misskänna det poetiskt sköna i åtskilliga af de sånger och skaldestycken, hvari dessa fraser förekomma, eller det dyrbara värdet af nationalkänslans underhållande; men det är icke dess mindre otvifvelsktigt, att äfven denna kan erhålla en ensidig och skadlig riktning, om den utan återvändo näres på sanningens bekostnad, ty detta verkar hos det unga sinnet en öfverspänning, som väl passar för utomordentliga tidskiften, då patriotismen, t. ex. vid ett förestående krig, behöfver exalteras mot fienden, men som under vanliga förhållanden lätt kan sluta endast med kolibradoseri eller fattigdom och högfärd, så