Aftonbladet – 12 mars 1846, sida 2

got är förbättradt, oändligt mera återstår, at ban reed skäl hoppas mycket på våra åkerbruks skolor. — Exempel nu mera felas ej, men vå allmoge på många ställen är alltför litet hågas och alltför medellös att begagna dem. Stor ä Sveriges oodlade och illa odlade jord, nog sto att, i ett bättre tillstånd, väl föda en tre gånge så stor befolkning som nu, men dertill fordras nykterhet, penningtillgång emot lägre ränta sparsamhet och förbättrade kommunikationer och innan pvationalförmögenheten ökas, fela: krafter till allmännare ansträngningar och till fälle till vinstgifvande srbetslöner för folket. Den tilltagande befolkningen. Denna freden: herrliga välgerning, om vi veta rätt deraf begagna oss, blir genom nykterhet, uppfostran sparsamhet och eit förbättradt jordbruk, en ny och stor kraft för fosterlandet, men med motsatta förbållanden, pauperism och vanmakt. Inrymmom åt den besparda skärfven rättighet att köpa smärre jordstycken — ty på den vägen är ingen pauperism att frukta, men deremot mycket af Statkarlssystemet, som för Sveriges framtid biir, hvad bränvinsbränningen är, fruktansvärd till sina följder. Med all aktning för eganderätt vågar förf. föreslå, att egaren af sådan egendom, som skötes med statkarlar, bör ikläda sig förbindelse, försedd med borgen om så erfordras, till sockennämnden, att af hans statkarlsbushåll ingen må falla fattigvården till last, försörja hederligt statkarlen och hans hustru till döddag, bekläda och uppfostra deras barn i allmän skola, der de ej mäkta sjelfva, allt med sockennämndens pröfvande och kontroll. Med denna lag aftoge måhända bruket af statkarlar och hemmanen finge bebålla sina arrenda!orer Lägg härtill rättigheten för en hvar att försörja sig med hvad ärligt näringsfång som helst, så bafva vi en mäktig garanti emot den öfverhandtagande pauperismen. Fattigvården. Som d n nu är organiserad synes den förf. alitför ojemnt fördelad och illa handhafven i många socknar, och overkställbar i många fattiga sådana, hvarföre tiggeriet, oaktadt alla lagbestämmelser, blomstrar öfver hela landet, och dess följder emotses med bekymmer af fosterlandsvännen, särdeles hvad barnen betröffar. Hvarje socken spjernar emot medellöses inflyttning, och en boja är såmedelst lagd midt i ett fritt land, på hela denna stora och allt mera tillväxande delen af folket, som i sir min bidrager till en ökad fattigdom, i det der bindrar mången att söka sin utkomst der har kan finna den. — Förf. föreslår afskaffande al lagen om sockenfattigvård, och att i dess ställe inrätta en gemensam fattigvård för hvarje län under landshöfdingens och kommitterades från länet uppsigt, dit hvarje tiggare eller annan som icke mäktar sig sjelf försörja, af alla åldrar införes genom kronobetjeningen eller sockennämndens försorg, försedd med särskild afdelning för de åldrige och orkeslöse, en annan för de arbetsföre, och ännu en för barnen, som erhålla uppostran. Medel bärtill erhållas genom alla socknarnes fattigvårdsmedel, och genom bevillning. Väl förvaltad skulle denna anstalt, som befriade oss ifrån tiggeriet och dess följder, väcka lifliga sympathier hoslfolket, och mången gåfva och testamentarisk disposition skulle öka de behöfliga fonderna. Med de arbetsföre utfördes allmänna arbeten. Kreditlagarne. I icke något industrielt land finnas sådana som hos oss, och förf. föreställer sig, att hvarje uppmärksam och upplyst utländning måste i våra kreditbruk finna en af de största orsaker till den allmänna medellösbeten, som icke rältvisas af våra dyrbara exporter, vår allvarlighet och vår intellektuela förmåga. Hvar och .en kan i vårt land lefva godt och länge, ja i åratal, på den herrliga krediten, gynnad af slappa exekutiva lagar, och dymedelst anticipera på kommande års högst osäkra inkomster. Då denna vana är allmän och våra lefnadsbehof till stor del bestå af utländska varor, inträffar, hvad ofta händt, särdeles då våra exporter gå trögt eller falla i värde, att vi råka i betydlig skuld till utländningen, hvilken skuld blir mycket sednare allmänt känd och mycket betydligare än om hos oss, liksom i andra länder, den kontanta inrikes bandeln vore befordrad af lagen. En krisis inträffar då, som åter jemnar förhållandena, men verkar förstörande på rörelsen och de obemedlades förmåga att lifnära sig. Stapelstadsköpmannen borgar varor på bok åt småstadsköpmannen, denne åter åt alla sina kunder, utan att någondera vet när han får sina penningar. Omsättningarne göras således långsamt, folket tärer på framtiden, städerna, med få undantag i afmattningstillstånd, förblifva små, mörkröda, förfallna och fula, och fattiga på allt utom på krogar.