Aftonbladet – 10 mars 1846, sida 2

Men hvad icke de vågade, det vill en mäktigt konungavilja bringa till verkställighet. Efter berlinska och königsbergska magistraternas exempel har äfven magistraten i Breslau insänd! en klagoskrift till konungen öfver samvetsfrihetens betryck, öfver partiskheten för pietisteriet och i synnerhet deröfver att presterna sedan någon tid ha nödgats vid sin invigning besvärja de symboliska böckerna, hvilket strider helt och hållet emot den af Fredrik Wilhelm HI stiftade union och mot protestantismens sanna grund. Konungen har härpå den 4 Febr. meddelat ett svar, hvari han förklarar embetsmyndigheterna skyldiga att låta presterna besvärja de symboliska böckerna, och att detta äfven hade varit hans högtsalige hr faders verkliga mening. Magistraten och rådsförvandterna afvisas deremot hårdt såsom understödjare a! tomma farhågor, alla folkförledares verkningsmedel,. cAldrig — heter det vidare — askall ckonungen tåla att sådana prester, hvilka håna calla grunder för den kristliga tron, må betrakta sig som kyrkans tjenare; dock betages dem cicke full trosoch samvetsfrihet under konunagens spira. Blott till landets kyrka må de icke chöra, ej heller ega att hoppas anhat än fördragacsamhet. Ni finner huru långt det har kommit och hvilket eget skådespel det utgör, när man får se konungen tvista öfver trosangelägenheter med städernas magistrater, och höra honom förkunna dem sin vilja öfver hvad och huru de böra tro, samt angående dem som böra utstötas ur landets kyrkogemenskap eller tillstädjas vara qvar deruti. Denna intoleransens urkund offentliggjordes i härvarande tidningar den 18 Februari, just på Luthers dödsdag, medan man i alla landets städer firade den för trehundra år sedan aflidne stora reformatorns åminnelse; sammanträffandet kunde ej undgå at! göra djupt intryck. Till Luthers åminnelse hade man i staden Wittenberg, reformationens vagga. föranstaltat en mängd högtidligheter, vid hvilka konungen, prinsarne, ecklesiastikministern Eichhorn, några hundra prester och en oräknelig skara främmande hade infunnit sig, största delen tillhörande den pietistiska sekten. De hotade rationalisterna och neologerna höllo sig fjerran; men hela Sachsen väntas af ett allmänt affall ifrån landets kyrka, om man verkligen skulle vilja beröfva församlingarne de prester, som icke hylla de symboliska böckerna. O!vanifrån förfares nu med mycken konseqvens i omvändelseverket eller — som man kallar det — i cutbildningen af det kristliga sinnet hos folket. Man tager det ena steget efter det andra för att öfverlemna vetenskap och skolväsende i den sig så kallande rättrogenhetens händer; och medan man gifver nuvarande slägte till halfs förloradt, hoppas man kunna rädda de kommande från aförderfvet,. Men det var alltid en kinkig sak att föra strid med den motspänstiga andan hos ett helt folk och hos ett mäktigt framåt trängande tidehvarf, Hvilken stormar alltför räskt fram i den en gång gifna allmänna rigtningen, söker begärligt efter allt nytt och är för mycket egoistisk för att ödmjukligen anse sig så dålig och förderfvad, som man försäkrar henne..-Frågar man hvarthbän alla dessa söndringar slutligen skola leda, så kan man likväl ej upptäcka mer än ett svar: en väldig strid skall föra till sanningens seger och andens frihet. Menniskorna låta ej stöta sig tillbaka i öfvertrons och fanatismens gamla mörker; historien går ingen kretsgång; dess kosa är alltid mer eller mindre rigtad framåt; förnuftet har alltid förr eller sednare bibehållit slagfältet och trängt vidare, hvilka makter, som ock satt sig upp till strid emot detsamma. Vårt yttre och materiella tillstånd är dessutom för ingen del egnadt a!t återföra oss till den gamla själsdvalan och enfalden. Vi bygga jernbanor; spekulationen är i fortsatt och ofta förskräckande verksamhet; men öfverallt sträfvar nationalkraften att göra sig fu!lt gällande, och kastar sig, när staten och dess financiella intressen träda hindrande emellan, på allahanda sidovägar, hvilka alltför lätt kunna få en katastrof till mål. Handel, slöljdflit och landtbruk fordra bättre understöd, än hittills varit dem beskärdt; framdeles skall jag meddela ett cch annat om striden emellan den fria handelns och skyddstullarnes anhängare och om fjrhållandet emellan våra industriella och icke industriella intressen. . Öfverraskande är det att märka huru lystnaden efter nöjen och tidsfördrif stiger med hvar dag, i trots af all klagan öfver dyr tid, penningebrist, börsförlägenhet, missväxt och bunsersnöd. Aldrig hafva här gifvits så många baler, maskerader och lysande aftonsällskaper, vid hvilka den ene söker öfverbjuda den andre i yppighet och slöseri. Ett skimrande förhänge skymmer den afgrund, hvari samhällets elände vexer; men ve den dag, då denna förlåt remnar! Staden Berlin utgifver för närvarande mer in tredjedelen af sina samtliga inkomster till fattigförsörjning, och likväl stiger nöden dagligen — ett bevis huru litet saken kan hjelpas med allmosor. Vår opera lifvas alltjemnt genom mill Linds sästroller; endera dagen uppträder hon i Meierbeers opera Hugenotterna, der hon har Valeninas roll. Den blinda eathusiasmen för den alangfulla sångerskan har nu svalnat något liet; äfven hon skall å sin sida icke finna ig så belåten med Berlin, som förut; fastKK w-r mm