Aftonbladet – 10 mars 1846, sida 2

darnes omvändelse — kommo på den tankan att sammansmälta lutherska och reformerta församlingen till en enda Evangelisk kyrkax, föresväfvade dem icke några pietistiska syftemål. Fredrik Wilhelm önskade tvärtom att skapa fred och endrägt, och skref på sitt reformatorsbaner, att presterna skulle lära fritt, i andan af Augsburgiska trosbekännelsen. Men den konungslige religionsstiftaren förfor likväl som envåldsherrskare, så snart han stötte på motstånd. De prester, som antogo hans handbok, belöntes i början med ordpar och titlar; men när han hos en mängd andra saknade samma beredvillighet, befallde han den nya handbokens införande; och snart såg man i Schlesien, Preussen och Markbrandenburg dessa skamliga förföljelser mot de sig så kallande fornlutheranernan, dessa dragonader och arresteringar, som upptaga en ibland de mörkaste sidorna i den sednare afdelningen af denne monarks regeringshäfder. Med hvad ban gjorde, trodde han sig befrämja upplysningen, och dock fostrade han fanatismen. Filosoferna, rationalisterna, mängden af indifferenta, höjde bifallsrop; men slutet blef att 20,000 arbetsamma menniskor öfvergåfvo fäderneslandet och sökte i Amerika en tillflykt undan de gendarmer, dragoner och fängelser, som hindrade dem att tjena Gud efter deras sätt. Sedan nuvarande konungen tillträdt regeringen, eller efter 1840, har allt detta förändrats; ty den nuvarande styrelsen sträfvar att befästa den gamla tron och fastlåsa den vid orubbliga dogmer. Den skulle ej ogerna se om filosoferna, rationalisterna, neologerna, ljusvännerna, och hvad de annars keta, följde fornlutheranernas exempel och reste till Amerika. Men dertill stå dessa platt icke att beveka; ty den stora mängden af folket befinner sig på deras sida. Denna stora mängd är visserligen icke filosofisk, och än mindre ateistisk; men den är lika litet pietistisk och dogmatisk, utan hyser en djup vedervilja mot alla försök att påbjuda hvad och huru den skall tro. Allmänligen äger den kunskap om att samvetsfrihet utgör dess protestantiska rättighet; och i denna åsigt styrkes den icke blott af en talrik skara bland de mera bildade, utan äfven af många prester, hvilka lära dem att Guds ande hvilar hos församlingen, att denne sjelf bestämmer formen för den heliga allmänliga kyrkan och tolkar bibeln, allt efter som förnuftet framskrider med tiden, i sanningens insigt. Härigenom har söndringen mellan regeringen och folket blifvit med hvar dag betänkligare, och den har slutligen, derföre att samma företeelser äro gemensamma för hela det protestantiska Tyskland, föranledt de protestantiska furstarne alt sända fullmäktige till ett kyrkomöte i Berlin, för att öfverväga hurulunda en tysk protestantisk kyrka måtte kunna upprättas på gemensam grundval, och den gamla tron beskyddas emot den moderna otron,. Med undantag af hansestäderna, Oldenburg och Hessen-Homburg, hade Tysklands samtliga protestantiska furstar skickat en eller två fullmäktige, så att tillsammans 34 teologer församlade sig härstädes den 4 Januari, och ända till den 43 Februari höllo rådslag sinsemellan; med alltför liten följd imedlertid, på det hela. Preussen och Hannover, hvilka hade ställt sig i spetsen för företaget, samt låtit genom konsistorialrådet Snethlage och den hannoverske abbeen Repstein uppsätta öfverläggningspunkterna, ledde äfven hufvudsakligen församlingen, hvars ordförande var preussiska gebeimerådet och utnämnde konsistorialpresidenten Betman-Holweg. Snart visade sig dock för de 34 teologerna de största svårigheter att uträtta någonting af betydenhet; ja, de voro ej ens bemyndigade att fatta beslut, och ej heller ombud för sina respektive staters regeringar; utan blott furstarnes enskilda sändebud, med uppdrag att till dem inberätta resultatet af öfverläggningarne. De af herrar Snetblage och Repstein uppsatta öfverläggningspunkterna framhöllo hufvudsakligen huruledes allt ankom på att man för den protestantiska kyrkan lade Augsburgska bekännelsen af år 1334 till grund; attl hvar prest besvure kyrkans symboliska böcker och enligt dem ledde ungdomens undervisning, samt att universiteternas lärostolar blott anförtroddes åt med kyrklig anda och gudlighet! begåfvade män. Kyrkomötet vann likväl snart ! den öfvertygelsen, att allt detta vore lättare sagdt än gjordt. Inom våra tyska stater eger någon förpligtelse på symboliska böckerna ickel rum; äfven i Preussen har man hittills blott vid invigningen uppmanat presterna att cundervisa i den evangeliska trosbekännelsens anda; i andra stater, t. ex. Baden, står detta i kyrkoordningen och grundlagen; slutligen förekommer i Tysklands samtliga protestantiska stater den genom lag bekräftade fullkomliga samvetsfriheten, oberäknadt flera förordningar angående kyrkoväsendet och sko!orna, som rakt strida mot allt på symboliska böckerna grundadt hnder för lärofriheten i skolorna samt vetenskapernas forskningsfrihet. Det protestantiska kyrkomötets pluralitet insåg derföre snart, att någon yttre enbet inom protestantiska kyrkan i Tyskland icke står att tillvägabringa, och att om man ville grundlägga den genom presternas förpligtande på de symboliska böckerna, så skulle man snart splittra hela vår protestantiska kyrka ismå sekter. Kyrkomötet erkände sjelf att om någonting genomgripande skulle kunna uträttas, så I Jag, REA Ae mm H Ro ms MN mar