Aftonbladet – 9 mars 1846, sida 1

De egenskoper, som bär inest fiendtligt komma i kollision med hvarandra; är Schevas, prisade goda hjerta och hans lumpna snålbet möt sin betjening. sFörfåttarens; liksom skådespelarens, svåraste uppgift är att få dessa kontraster att passa i stycke. Den, som i ett ögonblick af välvillig hänförelse, har mod att med ett tag lätta sin pung på 30,000 pund, har antagligen icke mod att låta två representanter af. svält och trasor alldaglgt vandra ikring sig. I detta utsvältande ligger något oförklarligt, som Schevas spel; om det gitter, måste förklara: skådespelaren måste gömma författarens brister. Hvad beträffar de förnämsta rollernas utförande i detta stycke första gången det gafs efter sin nya uppsättning, så har Aftonbladet redan yttrat sig derom, och vi uppskjute således tills efter nästa representation ett omdöme, som nu endast blefve ett upprepande af-det en gång sagda; tilläggande :blott, att man utan tvifvel kan Vara en förtjent, en omtyckt, en aktad skådespelare, utan att: genast vara en Hjortsberg: SAnch io son pittore, (äfven jag är målare) utropade Corregio, vid-åsynen af-Rafaö!s taflor. Menniskan kan uthärda mycket. De finnas, som från första sidan till den. sista, genomläst Smaragdbruden. Veliquezs och Ribesiras blodigaste martyroch slagtar-målningar visa oss, huru Jångt den menskliga förmågan af tålamod kan gå. Men utomordentligt måste man vara utrustad med denna Försynens gåfva, för att se min vän Cambiac ända till slutet, att uthärda ända till dess syndabocken visar svansen. Pjesen är en af Parisienismens klenare