Aftonbladet – 9 mars 1846, sida 1

Med denra kännedom af den temligen allmänt och särdeles på den tiden biert framträdande egoismen i Hebreens lynne, tecknade Cumberland ett undantag, icke en typ, då han skref sin Jude. Denne Jude, framställd med mindre vanlig talang, gjorde i sin mån uppseende just derföre, att han uppträdde. som en åskådlig motsats. mot det vanliga begreppet om en jude. Kontrasten bidrog, i viss mån, till framgången. Sjelfva det förbållandet, att Londons Israeliter åt Cumberland sammanskjöto ett högst betydligt extra bonorarium, är-ett bevis; att dessa judar. funno sig ytterligt smickrade af landsmanskapet med Cumberlands Jude. At denna sin undantags-jude, hvilken. Cumberland just med hänseende till hans egenskap af undantag, kunde utstyra temligen efter behag, gal författaren, i en ytterlig kärlek till penningen, hela Judarnes dåvarande förtryckta, slafviska undergifvenhet, som, bugande, mottager smädelsen och nära nog misshandlingen, jemte det lumpnaste gnideri mot sig sjelf och sin omgifoing. Men midt i allt detta, lade han ett vekt, medlidsamt, kanske mera sentimentalt än egentligen ädelt bjerta och en slags frikostighet stort, som någon gång låter sig anträffa äfven hos den hetast glödande trånad efter styfvern. ärorik historia, som den redan domtande Svenska kraften. der tog ett al dessa mannatag, som Äcke tagas. flera än tvåseller.trev på cseklerjysoCh -med utomordentlig, blodfrustande ansträngning, kastade hela den ryska flottan i spillror öfver skären och vågorna. En glänsande historia är en sporre i sidan på hvarje, ännu icke till ytterlighet försoffad nation, z