vattnet ända opp till oss och på våra fina kläder. Vi måste likväl en gång inse hvad som är rättvisa och finna, att den der Parias-kasten ej gerna kan blifva annat än den är. Ett litet barn, utan erfarenhet och utan andra själsegenskaper än den att efterbärma, att samla begrepp och förmögenheter till sitt lifskapital, utkastas på gatan att tigga mat eller, det som sämre är, penningar för att tillfredsställa sina föräldrars lasters, Det är naturligt, att detta barn med ett slags aktning ser opp till de äldre, de större inom sin egen klass, att det i ord som i handling söker att likna dem; ty hvad göra de lyckligares barn annat än just detta? Småningom komma de väl i erfarenhet af att det finnes audra barn, som kläda sig och lefva på ett helt annat sätt in de, men liksom de vsbättresv barn redan tidigt anse sig vara något helt annat än de der smutsiga ungarne, som stå förfrusna i pappas förstuga och tigga, så dra dessa ungar en skarp och oöfverstiglig skiljegräns. mellan sig och de andre, som sitta inne i förmaket och dricka the och äta sockerskorpor. Så utvecklas barnet i. ett totalt mörker om rätt och orätt, om det, som passar sig i handling eller ord; det ser ej annat än en beständig kamp mot nöden; det ser. de äldre gripa till hvilka utvägar som helst för att skaffa sig bergning, och då barnet får krafter, använder det dem på samma sätt som de andra. Det är väl sannt, att kyrkorna stå dem öppna, att de der kunna inhemta Guds ord, om de vilja; men är detta också verkligen så sannt som det låter? För hvem är det som presten talar i templet? — Visserligen ej för en församling af hamnbusar. Predikanten måste förutsätta en viss grad af bildning hos sina åhörare; han kan således ej göra annat än bvad han gör, tala ett städadt språk, som han efter behof späckar med bilder och bibelspråk; men förstår väl det der trasiga barnet, som krupit ner bakom pelaren der nere vid dörren, ett enda ord af detta språk? Flyger ej hela predikan liksom en obegriplig ström af ord förbi hans lyssnande öra; och bibelspråken sen,