Aftonbladet – 7 mars 1846, sida 2

samhällets lagar nästan med samma känsla af öfvermod, som toreadoren vid en spansk tjurfäktning retar tjuren med sin fladdrande mantel; de tyckas tro, att lagen, liksom ett retadt djur, helst stångar den trasige, och derföre är det dem ett nöje att låta trasornä fladdra för att reta honom och sedan som ostyriga barn springa undan och skratta af skrämsel och öfvermod. Det kan ej heller vara stort annorlunda, då man öfverlemnar hela folkklasser åt mörker och elände, då man gör allt för att qvarhålla dem. der och då fördomarna hindra oss att betrakta en sådan med samma ögon som en af oss. Det är icke rikedomen allena, som uppdrar den skarpa gränslinien mellan det så kallade sbättre och sämre folket, utan det är ursprungligen våra seder, som gör det; vi hafva en art af bildning, som ofta döljer den mest totala råhet, men som likväl gör sin innehafvare berättigad att helsas för en af -bättre folk; det är en ytlig politur, ett visst sätt att afltaga batten, att helsa, att föra sina händer, som bestämmer oss att vara bättre,; men göra vi det icke enligt bruket, tillhör man de sämren. Denna olikhet i sederna skiljer klasserna mera ån någonting annat och gör, att de bättre icke allenast förakta, utan rent af afsky de sämrex, emedan de ej sammanträffa i en mängd småsaker, på hvilka vi kommit att lägga mycken vigt. De så kallade sämre blifva således alldeles lemnade åt sig sjelfva och sammansluta sig till verkliga Parias, och bland dem uppväxer barnet, hvars första själsverksambet alltid är blott efterhärmning och hvars sjelfmedvetande blott i den grad vaknar, som det fått en riktning genom andras ord och exempel. Vi anse orimligt, att ett barn skulle af sig sjelft veta, att Ganges är en helig flod, men vi fordra deremot, att ett barn, utan all anvisning, skulle söka reda på den heliga flod, som flyter genom hans egen själ; liksom det skulle vara oss lättare att se inom än utom oss. Och om barnet icke finner den heliga floden i sitt hjerta utan badar sin själ i ett pölvatten, som ligger honom närmast, straffa vi det icke på det att det må blifva bättre, utan derföre, att det råkat stänka