Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 3

Vådan af att i vredesmod med tillhygge utdela äfven lindriga slag. Mot aftonen Torsdagen den 27 November sistl. år, då det redan var skumt, nedgingo bonden Sven Persson i Bredavik på Sturkö i Blekinge och hans fader Pehr Andersson, åtföljde af drängen Petter Håkansson till stranden, för att i land uppdraga sina båter. Under det Sven Pehrsson och Petter Håkansson, voro sysselsatte att ösa båtarne, aflägsnade sig Pehr Andersson till nästa båthamn, för att eftersöka en saknad båtpåle. Snart återkom han likväl, och kort derefter nerkommo till stranden drängen Petter Pettersson i Bredavik och hans broder Olof Sommar, af hvilka den sednare tillsporde Pehr Andersson, om denne hade inför brodren beskyllt Sommar att hafva stulit en båtpåle. Pehr Andersson svarade, att det vore väl för Sommar, om han icke stulit mer än den. I anledning af detta yttrande utfor Sommar i ovett emot Pehr Andersson. Härunder gick Petter Pettersson fram och skuffade kull Pehr Andersson. Sven Pehrsson fattade: då uti Petter Pettersson:och förebrädde honom att han skuffat fadren. Petter Pettersson tog derefter en mindre båtpåle, som låg på stranden, upplyftade den och tilldelade dermed Sven Pelirsson ett slag, hvilket sannolikt träffat å hufvudet, om icke Sven Pehrson vikit åt sidan. Slaget halkade efter hans rygg och tillfogade-honom ej någon serdeles skada. Då slet Sven Pehrson pålen från Petter Pettersson och:tilldelade Honom ett-slag, hvaraf Petter Pettersson genast föll. Härefter nedkom till sttanden Sven Pechrssons hustru, Som frågade hvad det var för ett oväsende der hölls. Sommar, som likväl ännu icke visste i bvad mån Petter Pettersson blifvitskadad, svarade att Sven Pehrsson slagit ihjel Pettersson, Hustrun gick då fram och lyftade på Petter Pettersson, under tillsägelse att han skulle stiga upp, men den slagne blef liggande orörlig. Pehr Andersson hade väl vid tillfället upptagit en sten, men Syen Pehrssori tillsade honom att icke begagna sig af densamima. Enligt ett vittnös sedermera argifna berättelse, skulle Pöhbr Andersson med foten stött till Petter Pettersson, under tillsägelse att denne skulle stiga upp; men Pehr Andersson upplyste sjelf, att han blott vidrört Petter Pettersson, under yttrande; caligg icke der ech dolskas. Pehr Andersson-trodde nemligen, att Petter Pettersson blott al egensinnighet låge qvari Härefter hjelpte Petter Håkansson den fallne upp på Sommears tTygg, derefter Sommar bar honom in uti sitt nära derinvid belägne hus, hvarest Peiter Pettersson klockan 40 på aftonen afled, sedan han förut mycket besvärats af uppkåstning, utan atthan förmådde tala annat än brutna: ord, såsom ancjo och eja. Följande dag angaf:Sven Pehrsson sjelf sitt brott hos åklagaren och blef: häktad.