Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 3

lärde hon rätt känna den mans svarta karakter, jeenom hyars förvållande hon råkat i sitt djupa elände. d Underättad om flickans förbrytelse, anmälde hamn: genast saken i poliskammaren och fordrade hennes häktande, som äfven verkställdes: Oaktadt flerfaldiga föreställningar af aktningsvärda persöner, och ehuru hökeren, som var den egentlige målsegaren, förklarade sig villig att afstå från alla ersättningsanspråk, fullföljde den hårdhjertade ändock ine för domstol sitt påstående om flickans bestraffning.Hon dömdes derföre på sin egen under gråt och: jemmer afgifna : bekännelse att. för förfalsknings, brott mista äran och böta fyratio daler (13 rdr 146 sk. bko), eller, i brist af tillgång till böterna, 1 undergå tolf dagars fängelse vid vatten och bröd. Ehuru svårt det är att utransaka menniskohjertat och de driffjedrar, som ägga det till handling, synes dock här temligen uppenbart egennyttan: hafva varit det egentliga motivet. Flickan hade nemligen förut tillkännagifvit sin afsigt att med lagens tillhjelp tvinga honom till uppfyllande af: de förbindelser, hvartill hon ansåg honom moraliskt förpligtad. För att derföre på en gång beItaga henne alla utvägar att sälta sitt förehafvande i verkställighet, dertill likväl i anseende till hennes medellöshet föga utsigt fanns, tvekade han ej I att till räga på sin nedrighet uppoffra flickans ej mihdre timliga, än möjligen också eviga väl. Enligt all sannolik beräkning borde hon såsom vanärad och försvarslös intagas på korrektionsinrättningen för vanartade qvinnor. Der skulle hon då gifva lifvet åt. den varelse, hvars upphof han var; och densamma sedan på statens bekostnad uppfoIstras. På sådant sätt skulle han säkert undgå de följder, han eljest fruktade skola drabba honom. En af mina vänner, en varm ifrare för den fättiges och värnlöses rätt, hade, så snart han blifvit underrättad om flickans sorgliga öde, icke försummat ett ögonbilck för att bidraga till-hennesräddning.: Sjeif utan större tillgångar, än som äro tilllräckliga för ett tarfligt lefnadssätt, hade han sökt hos bättre lottade väcka intresse för saken. Det lyckades honom likväl! ej att sammanbringa mer än -hvad som erfordrades för pliktens betalande, jemte ett högst ringa öfverskott. Han hade äfven besökt henne i fängelset, der han fänn henne inspärrad i samma rum med tjugufyra andra, hvaraf de flesta vunnit en bedröflig utmärkelse i brottets annaler. Fliickans utseende bar redan stämpeln af den förslappning, som en. hopplös förtviflan påtrycker sina offer. En gulaktig blekhet hade på de insjunkna kinderna intagit -den ungdomliga rodnadens ställe, och den skumma blicken förrådde denna tiil liknöjdhet stegrade nedslagenhet hos ett sinne, för hvilket lifvets glädje försvunnit. Vid de uppmuntrande ord, hvarimed-min vän tilltalade henne, syntes hon först visa förundran. Det var, som trodde hon ej, att någon mensklig varelse: mer skulle bevärdiga hennemed sitt deltagande. Derefter lifvade en stråle af hopp henhes förtärda drag, och tårar lindrade hennes smärta. Hon liknade en, som vaknat från en förfärlig dröm, men bvars själ ännu ryckes emellan fantasiens verld och verkligheten. Min vän sökte hos henne återväcka mod och förtröstan, uppmana henne med värma att tillitsfullt vända sig till den, som med faderlig omsorg skyddande omhuldar äfven den ringaste af sina skapade varelser, och varnade henne att ej lyssna till. de lärdomar, som hennes medfångar säkerligen ej underläto att söka bibringa hennes: Fillika utlofvade han att verka: för hennes snara befrielse, och.i den stund deesa rader läsas är hon, till följe deraf, förmodligen redan försatt på fri fot. Aran torde hon äfven kunna hoppas att genom Kongl. nåd återvinna, i anseende till de omständigheter, som föranledt brottet. Härmed är dock föga vunnet, så vida icke hjel--en ännu sträckes dängre. -Den ännu vidlådandekamfläcken af ett vanhedrande straff, en genom ingslan och sorg i yttersta grad försvagad helsa, let läge, hvaruti hon genom sin första oförsigtighet befinner sig, äro sådana hinder för hennes fram-id; som hon ej genom egen kraft förmår öfvervinna. Henhes hemort är belägen öfver 60 mil lärifrån, och hennes mor alltför fattig och arm tt kunna lemna henne något understöd. Öfverre månader återstå dessutom, innan hon, enligt. rturens vanliga gång, skall gifva lifvet åt den vaelse, hon bär i sitt sköte, och då först torde en: naturlig fader kunna lagligen tillförbindas att ppfylla sina förgätna pligter. Om flickan i denna: elägenhet öfverlemnas ät sig sjelf, är det ej svårt tt förutse det öde, som förestår henne. På ett åradt hopp följer en ännu större förtviflan. Den nenniska, hvilken alla förhoppningar svikit, innärjes nästan oemotståndligt allt djupare uti la:ens garn, tilldess småningom från hennes själ förrinner hvarje spår af dess ursprung. ——