Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 1

——RE—SR——— EEE RE—EE— — a nn nn I väntar nu att få sig anförtrodt något embetsgöromål; i sin nykomovaenfsld föga anande, att rensKrifning och innanläsning och ingenting annat utgör just bans embetsåligganden. Snärt är han så hemmastadd i sin nya: verld, så sadelfast inom embetsverken, att han fullkomligt känner det öde, som der väntar honom. Men hvad är för honom då att göra annat än, för att bruka ett vulgärt uttryck, hålla fint i. Under mången bitter stund ångrar han måhända, att hafva gätt in på en bana, som har så imposant utseende på långt håll, men är så liten när man kommer den inpå lifvet; som lovar så mycket, men som håller så litet. Dylika betraktelser hjelpa -honom likväl föga; hvad han tagit i båten mäste han föra i land, och nödvändighetens, kanske nödens jernarm häller honom fast, orubbligt bunden på den plats han i sin fåvitsko valt. Ar förgå imedlertid under renskrifvaregöra, och till de mera upphöjda bekymren för sin intellektue!la varelse, för sin utbildning genom tankeansträngande verksamhet, sälla sig rena brödbekymmer, ty han förblifver extraordinarie), hoc est: löniös, under två, fem, åtta, tio till tolf år, allt efter som slumpen, den mäktigaste befordraren, är honom gynnsam. — Pars vite, quoties perditur hora, perit (Med hvarje timma, som flyr, förintas en del af ditt lif) plägade gubben Gottfried Wilhelm Vv. Leibnitz ofta säga. Hvad skulle han säga och hvad böra vi. säga om en bana, der frågan är icke om förspillda timmar, utan om förspillda delar af en mansälder? Ingen slutkonst, knappt någon fördom kan förneka, att ju icke hvarje timme af en bildad och tänkande mans lefnad, som an-. vändes på renskrifning, är förspilld, onyttigt för samhället, ohjelpligt för honom sjelf. — Jag tror mig icke hafva sagt för mycket då j:g förklarat, att den tid, som bortnötes genom renskrifning och eqviva!enta göromäl, utgör ingenting mindre än en betydlig del af en menniskoålder. Har jag orätt blir det ganska lätt att vederlägga mig. Men då mäste man först kullkasta rigtigheten af följande facta: Hela en tjenstemans tid såsom extraördinätie, jemte hela kopist--och kanslist-tiden, måste, inom de förvaltande verken användss på renskrifning och innanläsning (för att bruka ett svenskt ord i stället för det utländska ko!lationering). Nu hinner en tjensteman ytterst sällan att avancera vill ordinarie efter mindre än fem års tjenstgöring säsom extra. Vanligen åtgå nya fem år inom kopistgraden, och det hör till undantagen att en kanslist på kortare tid än fem år hinner blifva protokollssekreterare. Således fem år extraordinarie, fem år kopist och fem är kanslist — det gör tillhopa femton år: fjerdedelen af n vanlig menniskolifstid. Att nu fem år är snarare för lågt än för högt tilltaget, det veta de nämnde tjenstemännen bäst sjelfva. Att åter dessa tjenster äro tillför renskrfniog, det tillkännagifva sjelfva deras namn. Kopist är en tjensteman, som kopierar, det vill med andra ord säga: en kronans renskrifvare på stat ). Kanslistens äligganden åter äro att kollationera och forrätta andra smäbestyr, som t. ex. att kuvertera och skrifva utanskrifter på bref m, m, Jag torge derföre icke hafva afvikit en linie från verkliga förhållandet, då jag sagt att de tre första graderna äro uteslutande egnade åt renskrifning och slikt . : . Sällan hinner någon att, före det tjuszonde äret, fullgöra de vid universitetet erforderliga kunskapsprof. Ligger man de nu omtalta femton åren till dessa tjugo, uppkommer talet trettiofem. Denna ålder har tjenstemannen inom administrationen vanligen uppnått, innan han hinner protokoilesekreteraregraden eller motsvarande. Mäånne han: då får en verkningskrets, som erfordrar hufvud och kunskaper? Nej. — Protokollssekreterarens göromål innebära, också de, ett maschingöra, blott med litet mer inveckladt maschineri. Ännuidenna tjenstegrad uppoffras embetsmannens tid åt sysselsättningar, som, då deras fullgörande icke erfordrar högre egenskaper, icke heller kunna framkalla och utbilda dessa dyrbara gåfvor. — Ändtligen, vid mannaålderns gräns, vid den inbrytande ålderdomen, då månsken länge prydt hans bjessa, om icke perukmakaren genom turens ställning till hufvudet framkallat månförmörkelse, då de grå håren äro till antal vida öfyervägande, med ett ord;-i den ålder då kroppens och. själens krafter börja att småningom aftaga, då, i vanliga fa!l, menniskan efter en lefnad af ärofull eller åtminstone al nyttig verksamhet börjar att längta och hoppas på lugnet, på den goda aftonens frid, — vid denna tidpunkt i sin lefnad befordras den administrative tjenstemannen ) Extraordinariernes ställning kunde ock förtjena sitt kapitel, men dervid hopar-sig en sådan mängd af ämnen till betraktelser, att den, för vidlyftighetens-skull; måste med tystnad förbigås. ) Det är ett verkligen kungligt slöseri åf vår annars så sparsamma krona, att hålla sig en mängd renpskrifvare med 400 å 800 rdr bko i årlig lön. Klokare håndla dä Norrmännen: hos dem sker all: renskrift efter räkning, hvadan ett par svenska kopistlöner kunna förslå för en stor del af, nArcka amhatevarkana mamnale:farnvå