Aftonbladet – 5 mars 1846, sida 2

häradshöfdingen sade att Kannsten är en stor rackare — jo, hån vinner. Ja det var bra, sade länsmannen; ja, här radshöfdingen har rätt, Kannsten är just en sik. — ,Jaha — så är dety, sade Morgenqvist. pHäradsböfdingen sade: visst är Kannstens fordran falsk, men då han ställt så slugt till och klockaren varit dum, så får han betala. Klockaren får betala, — Jaba — ja, det-var let jag sade Kannsten, återtog länsmannen, fordran är laglig och hvad klockaren angår, så: len som inte ser upp med ögonen, får se upp med pusngen. Notarien trädde i detta ögonblick ut ur det inre rummet och afbröt samtalet, med: Anna Lena i Grötstocken, som förut bott i Sumpen; så skall det vara Morgenqvist; rätta det om ban kan l Hela platsen omkring tingshuset var uppfylld af menniskor, och nu såg man en liten gubbe tränga sig fram till ena flygeln, på hvars tak det befann sig ett litet torn; gubben fattade strecket, som gick upp till klockan och nu klingade den till etttecken, att domstolen satte sig. På bänkarne vid förstuguqvisten sutto några äldre bondgubbar, klädda i sina högtidskläder, nyrakade cch med den hvita balsduken tätt åtknuten om halsen; de grå knäbyxorne släppte straxt nedom knäskålen och derefter sågs ett par grå rätt och afvigt stickade ullstrumpor liksom dyka ned uti ett par stöflor, på hvilka dragygstorna hängde slappa som mimosans blad om natten. Dessa voro nämndemännen, hvilka vid -klockans första klang stezo upp från bänken och med långsamma högtidliga steg begåfvo sig in i tingssalen för att taga sin plats kring tingsbordet. Rummet fylldes snart af folket, som strömmade in och främst vid skranket, som afskiljer domareplatsen från församlingen, trängde