komma på Aftonbladets lott, är artikeln om lottans uniform, hvilken vi ej hade skäl att örvägra en plats, då den oss veterligen kom från officerare vid flottan i Carlskrona. — Den bekante konstridarechefen Guerra, som besökte Stockholm sistlidne sommar och örtjuste så alla unga dandys med sina vackra lamer och hästar, har nyligen skrifvit från S:t Petersburg, dit han begaf sig härifrån, till en uf sina härvarande bekanta, att han gjort brilanta affärer i den ryska hufvudstaden, och på hösten till förra årets slut insamlat en behållning af 40,000 silfverrubler. Den ryska adeln är varit alldeles enragerad i hans representationer, och särskildt nämner han såsom en bonnefortune, att H. M. kejsaren, tredje dagen efter sin hemkomst från Italien, besökt Guerras mantge innan högstdensamme ännu varit på operan, samt förklarat Guerra -sin synnerliga tillfredsställelse och till bevis derpå skänkt honom ett juvelsmycke af 3500 silfverrublers värde. Den här i Stockholm så hemlighetsfullt försvunna vackra blondinen Caroline Mosser hade innu ej kommit tillrätta, men i hennes ställe har hr Guerra producerat på scenen en ung svenska, som redan skall gjort underbara framsteg i ridkonsten. OM FATTIGHUSEN I HUFVUDSTADEN förekommer i Dagen för i dag en kort artikel, bvarur följande förtjenar att citeras, emedan, om den der gjorda målningen, såsom generel betraktad, är något mörk, så äro dock de vppsifna förhållanderne visst icke utan exempel. Hvarje hufvudstadens territorialförsamling har visserligen sitt fattighus och hvarje sådant sin direktion; men herrar direktörer kunna ej: alltid vara på stället, och deras underordnade; stundom någon vaktmästare, dertill befordrad från att hafva varit enskildt tjenstehbjon hos vederbörande, kan merende!s hänföras till de hårdhändte filantroperne. Om disciplinäraga är förkastlig i afceende på häktade brottslingar, är den likväl vida mera fördömlig och afskyvärd emot värnlösa — af ålder och armod värnlösa — fattighusbjon. Det påstås dock, att de emellanåt äro underkastade kroppslig misshandling. Deras klagan är icke mindre bitter derföre, att den är mindre hög!judd. Och till hvem skola de arma gubbarne och gummorna vända sig med sin jemmer? Vektmästaren hotar dem kanske med nya handgripliga vedermälen af si:t misshag, om de understå sig att skaffa honom förtret. Patronen sjelf, som sitter i. direktionen, är någon gång kort om hufvudet och besvarar sjelf klagomålen med käppen, eller anbefealler deras buse på stället att ytterligare hälla efter dem, för det de understått sig att löpa med sqvalieroch falla herr patronen besvärlig. Aklagaremakten vet ej huru ett fattighus invändigt ser ut, och den moderna fiantropien har för mycket att syssla med uppföstringsinstituten för uppväxande missdådare, för att kunna bekymra sig om försörjningsanstalterna för. ålderstigna män och qvinnor, hvilkss enda brott är fattigdomen. Det är likväl hög tid att fi!lantropien vänder sin uppmärksamhet åt detta håll. Det behöfdes för ändamålets vinnande icke en gul bok) och millioners anslag, utan blott en muntligen uttryckt åsigt hos de tongifvande och en vink, att fattighushbjonens humana behandling är det oeftergifliga vilkoret, utom hvilket hvarken Illis quorum meruere labores eller ännu mindre den gyldene Wasen kunde erhållas. Vid Deras Majestäters kröning, och, Vi vilja minnas, äfven vid: ett par andra tillfällen, blefvo hufvudstadens fattige serskildt undfägnade, som vi hört sägas, på hög bekostnad. Det var en vacker och menniskoälskande tanka, att sänka glädjen ända ned till nödens boningar. Men menniskorna lefva ej af bröd allena. Skonsam, om icke öm, behandling, är för den åtderstigna skröpligneten lika behöflig som kost och herberge. Undfägnas de der med hugg och slag, så är fara värdt, att de förseka förmånen att vistas och njuta föda på fattighuset, och heldre söka den genom bettlande vid hvar mans dörr. Den ålderstigna skröpliga fattigdomen är ett lika värdigt ämne för menniskovännens omsorger, som den värnlösa barndomen och de missdådare, hvilka uppfylla fängelserna. kossa (Insändt.)