Aftonbladet – 5 mars 1846, sida 2

ett helt Jed gummor fram, och stodo der nu och väntade. : Nu köm häradshöfdingen och med honom länsman Klämstedt, som ställde sig på högra sidan om den skinnklädda stolen; som häradshöidingen intog. Häradshöfding Berglin var en ung man, en extraordinarie vid hofrätten, som fått förordnande att förestå Klintorps domsaga under der ordinarie häradshöfdingens sjuklighet. Den unge domaren: hade ett dystert; något generadt utseende, då han satte sig på domaresätet; han var ovand ännu vid sitt vigtiga kall att skipa rätt och lag bland folket och hade ej ännu rigtigt lärt sig skilnaden mellan tbeorien och ut-öfningen. Han egde till och med ej ännu denrigtiga slentrianen eller expeditionsvanan, somman anser så nödvändig för en domare, och hade svårt att konstmässigt nog inkrångla språ-— ket. Det finnes ännu qvar långt mera förbistring. än det borde i det språk, som nyttjas i domstolarnes uilåtanden. Annu ega vi till enstor del qvar dessa långa perioder, dessa tillkrånglade mellanmeningar, som fordom gjorde det Juridiska språket till något helt annat än landets vanliga, ett slags orakelsvar, som miste uttydas och förklaras. Det är likväl gifvet, att om något bör vara tydligt, så är det väl em juridisk handling, der det ofta nog beror af tydligheten om en menniska får behålla sin existens som menniska och medborgare. Ännu en sak bidrager, att göra de juridiska handlingarne otydliga, och det är sjelfva gficturen. Alla sådane skrifvas med fyska karakterer, som ingen numera nyttjar i dagligt bruk, de äro således åter ett nytt studium, som den rättsökande måste slå sig på och som ej gagnar tilk något annat än att denna stil låter draga sig, att man med denna sorts pictur kan, bättre än; med den vanliga, pressa penningar ur folkets fickor; att med ett ord den tyska stilens bibe