Aftonbladet – 4 mars 1846, sida 2

—————-.qznmnwunnmnreD mm ——— — NN ma Försynen i sin gång; vårt öde, ehvad de bildats af oss sjelfva eller af andra, eller a slumpen, om den någonsin funnits, vöxer upj utmed oss och bär söta eller bittra fukter, all efter trädets art, och om frukten är bitter, di förbanna vi trädet, då hämnas vi på det-v kunna nå, när vi ej kunna hämnas på der kraft, som ligger utom oss, som ligger i vår: föregående :bandlingar; tankar och känslor, hvil ka med centnertyngd draga oss nedit. Så vak nar hämnden i den förskjutnes, den brottsliges själ Emellanåt — det var som en röst der ner ifrån hviskat något till honom, men han ble lättare om bjertat och tänkte: det der tycke ej Arna Stina om, der hon ligger, — och inte barnet heller, som sofver på bennes arm; jag skall vandra redligt inför Herran, så får jag råka Anna Stina och lilla barnet, som jag knapp! såg här. — Men skall nämdemannen gå ostraffad? — så var det en annan röst, som talade vid bonom — vostraffad och ärad af alla? — nej! nej! i evighet nej, — det är O1ätt! Natten drog sitt dok öfver himlen, en sakt kylig vind susade i träden, klockstapeln spir: stod som en svart rand mot brynet, — ännt satt han qvar på grafkullen och plockade smi stenar i sanden och liksom räknade dem, me kaniskt rörande munnen. Ännu hvälfde sit mörka och ljusa tankar inom hopcm; men ändt ligea stod han upp med ett.b:stigt språng, oci såg vilde omkring sig 1 mörkret. Ha! ha! bat krattade ban slutligen och stampade på graf ven, mdet är ute slut ännu; — meny tillad han något lugnare och tog sig. om. pannan men! —2