Aftonbladet – 28 februari 1846, sida 2

utom adj. Liedbeecks skicklighet — först och främs Ipå det sedan den tiden så ojemförligt större an. talet af medicine studiosi och möjligen vidare på ett under de sednare åren kraftigare lif och större nit uti medicinens hela studium, hvilka det vä ännu aldrig fallit någon in att tillskrifva adj. Lied beck. 7:0 Någon insinuation att de tyska universiteter adj. Liedbeck under sina resor besökt, på samm: tid baft ferier finnes ej uti vår skrift, men de vi yttrat är likväl grundadt, att neml. de tysk: universiteternas ferier i allmänhet infalla unde sommaren. De vara t. ex. vid universiteterna ut Wien och Prag ifrån medlet af Juli till d. 4 Ok. tober, och vid.dem uti Bonn, Heidelberg, Män: chen och Leipzig, från medlet af Juli till medlei eller slutet af September. Dessutom torde hva och en finna att sommaren just icke är den lämp. ligaste årstiden för anatomiens studerande. 8:0o Om adj. Liedbeck kan eller icke kan talö och skrifva latin, bafva äfven vi medgifvit vara a obetydlig vigt i och för hans skicklighet såsom anatom och physiolog; men det är med fägnad vi förnimma adj. Liedbeck sjelf medgifva sin egen förtjenst härutinnan vara ringa, ehuru man af det utdrag, som var intaget i Aftonbladet, hade skäl att förmoda motsatisen. 9:0 Det är med ledsnad vi finna, att den omening vi påpekat uti adj. Liedbecks disputation om lila bjernan blifvit större genom en omflyttning af ordet för och uteslutandet af ett skiljetecken, och vi kunna ärligt försäkra, att detta skett utan vettskap och vilja genom misstryck, hvilket genom meningens mer än otydliga beskaffenhet lätt kunde inträffa, hvilket vi ej voro i tillfälle att ändra hvarken genast, då vi ej läste något korrektur, ej eler sedermera, då vi uti Aftonbladet icke vidare genomgingo den tryckta artikeln, men beklaga tillika, att den ifrågavarande perioden, oaktadtförbättringen, förblifver till :pråket i hög grad oredig och dunkel, så att man knappt kan ana förf:s mening, och i afseende på tanken i kögsta grad besynnerlig om ej alldeles orimlig. Adj. Liedbeck beskyller oss vidare att hafva nyttjat förgiftade vapen genom att vädja till skandalen medelst åberopande af cirkulerande historier, för att på detta sättet bevisa hens oskicklighet för den sökta professionen,. Adj. Liedbeck har likväl sjelf till sin fördel åberopat intyg af enskilda och af medicinska fakulteten, hvilken ju ej eller består af annat än enskildta personer; om vi nu deremot sätta nästan enhälliga omdömen af alla dem, som hört adj. Liedbecks föreläsningar eller deltagit i hans experimenter ; månne det ena är mera skandal än det andra? Dessa omdömen röra ju ej adj. Liedbecks enskilsta lif utan hens verksamhet såsom offentlig lärare, hvarom man alltid är och bör vara berättigad att yttra sitt omdöme, de äro icke nägra lömska, man ifrån man smygande historier utan en allmän, öppet uttalad opinion, och det af dem, hos hvilka man kan förutsätta den säkraste sakkännedom och den största opartiskhet, neml. af alla de yngre läkare, hvilka såsom lärjungar stått i någon beröring med adj. Liedbeck. Sådant är intet pasquille, utan för hvarje fördomsfri ett bland de mera vigtiga bevisen på adj. Liedbecks olämplighet för den sökta professionen. Adj. Liedbeck vill ytterligare uti vår skrift finna spår till personlig fiendskap och illska och anser oss derigenom hafva ,otvetydigt karakteriserat oss såsom partimän, och vi medgifva gerna, att vi tagit värt parti neml. i afseeende på adj. Liedhbecks mindre skicklighet till professor uti anatomi och physiologi, men kunna tillika försäkra att, om vår skrift and2s någon harm, har denna uppkommit endast genom att se huru adj. Liedbeck uti denna råga vädjade till en allmänhet, hvilken häruti ej kunde vara sakkunnig, hvars medlidande han sökte väcka genom att falskeligen framställa sig såsom en martyr för homöopathien, och hvars omdöme han sökte förvilla genom skefva och oriktiga framställningar. Att efter vår förmåga söka skingra den förvillande dimma, bvaruti adj. Liedbeck ville insvepa hela sakförhållandet, var det enda motivet för värt uppträdande, vi funno oss ej dertill uppkallade af annat än intresse för den vettenskapens framtid, hveråt vi egnat oss; vi kunna, buru denna profession än må tillsättas, dervid ej hafva den ringaste egen fördel, och kunde uti det som vi skrifvit aldraminst ledas af någon personlig fiendskap till adj. Liedbeck, med hvilken vi aldrig haft den ringaste stridighet och om hvilken vi såsom enskildt menniska hört mycket godt. Adj. Liedbeck anser oss i vår skrift hafva intagit en p:åg ståndpunkt,, men utom det herr adjunkten sjelf ej skytt att sänka sig så lågt, att ban till och med vill underrätta oss om hvad sont vexer pi rännstenar, månne hans bemödande att rubricera heja frågan såsom en personlig strid mellan honom A ena och professorerna Hwasser och Bergstrand å den andra sidan utvisar någon högre? Vi hafva alltid ensett striden röra sak och dertill en, -som ir ganska vigtig, nemligen den medicinska uppostringens öde under nägra tiotal af år och kanke dess hela framtid. Vi bekänna vår mening ara, och hafva just yrkat, att i en dylik fråga söra inga slags konsiderationer få gälla, och det ir mer än illa, om adj. Liedbeck ej kan tänka sig nöjligheten af andra än egennyttiga och låga beringar såsom motiv för ens handlingar. Hvad beträffar den i Onsdagens Aftonblad uti innonsafdelningen framkastade frågan, får jag förlarge, att jag icke allenast instämmer uti de i :3 och 34 af Aftonbladet införda artiklarne, utan fyen sjelf författat den sednare af dem. Stockw0:m d. 26 Febr. 1846. P. H Malmsten. Isrtstrenksntasdrtsentr————— UNDERRÄTTELSER OM GREKISKA OCH TANVTICIT AA MAA DNAC ITA NDNYDr