Aftonbladet – 28 februari 1846, sida 2

Men så länge konseljen består af en så marmorerad melange, som nu är fallet, och det således någon annan egentligt ledande ande för det bela ej kan uppspåras, än Konungens egen; så måste man väl äfven, om man ej vill spela komedi med hvarandra och med allmänheten, erkänna, att nationen för närvarande verkligen anser ett slags allenastyrande i så måtto äga rum, att den anser Regeringens mesyrer och åtgärder helt och hållet beteckna Konungens åsigter. Eller var det kanhända icke så i högsalig Konungens tid, att fastän den fria pressen ständigt yrkade på rådgifvarnes skyldighet att vidtaga ett förändradt system eller resignera, så menade den med detta system egentligen Carl Johans personliga åsigter och den riktning, som dessa gåfvo åt ärenderna i det hela? Vi tro dessutom, att H. M. Konungen sjelf hyser den öfvertygelsen, alt det är på honom, som nationers uppmärksamhet i detta ögonblick hufvudsakligen är vänd, i afseende på dess offentliga angelägenheter.