Aftonbladet – 26 februari 1846, sida 2

mögen familj, ehuru önskligt det vore öm så dant kunde ske med det helas bestånd. Allting är -relatift här i verlden; hvar oeh en vill gerna jemföra sin ställning med de bäst lottades, och det har ingen fara, att ju behofven växa, blott medel finnas att tiltfredsställa dem. Om derföre icke det representativa samhällsskicket skall förvandlas hufvudsakligen till ett machineri för utpressning af skatter, och blifva ett plågoris i stället för en välsignelse för landet, så är det nödigt, att representationen måste vara så inrättad, att den dels kan utöfva en direkt mothållighet mot anspråken af en växande byråkrati, dels ock genom sin egen och det offentliga lifvets successiva utveckling samt medelst kommunal-inrättningars införande kan småningom göra en del af de lönade embetsmannabestyren på stat umbärliga. Detta är förhållandet med den norska representationen. Besinnar man detta förhållande, och att det innebär möjligheten af en framtid, i hvilken det privata och det offentliga lifvet allt mer komma att sammansmälta, i samma mån som institutionerna hinna blifva lefvande i folkets anda och lyfta det i sedlighet och allmän samverkan för det hela, så förklarar sig lätt naturen af den instinktmessiga motviljan hos embetsmannaståndet såsom ett helt betraktadt, emot denna utveckling. Man skall då äfven kunna urskilja, att allt det vackra som talas om nödvändigheten af ,intelligensens öfvervigt m. m. hos det konservativa partiets organer inom pressen, utgöres af fraser som egentligen reducera sig till frågan om de båda påtagligare sakerna, makt och penningar, mellan de skattdragande och dem som lefva af skatterna. Är nu förbållandet här i Sverge sådant, att vårt statsmachineri är intrassladt genom en mängd onödiga embetsmannaoch förmynderskapsbestyr, samt att våra riksdagar visa den förut nämnda benägenheten till ständigt stigande statsutgifter, hvilka icke en gång den nuvarande Regeringen med dess, såsom vi tro, allvarliga böjelse för sparsamhet kan förekomma, så lär det ej heller kunna nekas, att det vore ganska lyckligt om vi kunde till en början erhålla Norges statsinrättning i klump, så mycket mera, som ännu aldrig, oss veterligen, någon varit i stånd att visa, det några verkliga olägenheter deraf skulle uppstå.