Aftonbladet – 26 februari 1846, sida 2

tryck, hvarmed Minerva sjelf yttrat sig öfver åtskilliga af våra politiska notabiliteter, att icke tala om den snuskiga lögnfullhet, som utgjort en stående stämpel på sådana tidningar som Svenska Biet, Den Konstitutionelle, m. fl. EN SAK ATT TÄNKA PA. Postoch Inrikestidningen, som i går afton i sin öfversigt talar om en artikel i Götheborgs Handelstidning, hvari förekommer, att man gerna kunde skatta oss lyckliga, om vi egde de norska institutionerna,, har med anledning deraf yttrat följande märkliga ord: vore det nicke i sådant fall skäl att i klump antaga dem för vårt land, utan att besvära oss med en öf-l: verflödig granskning och utmönstring? Vi kunne icke annat än hålla Postoch Inarikestidningen räkning för detta förslag, emedan vi tro att Svenska foiket skulle hafva skäl till den största beåtenhet, om det verkligen lät sig göra att antaga den norska konstitutionen i klump, utan behof af vidare bråk och strider, : hvilket döck för närvarande i anseende till formerna har sina svårigheter. Det är nemligen ingen tvifvel, att man ju sedermera hade gan-! ska godt tillfälle att afbjelpa de partiella bristeraa, om en så god grund först vore lagd, som Norge eger. Ja, vi äre till och med öfvertygade, att allt det skrik, som för närvarande föres af reaktionens kämpar mot de norska sakerna,. skulle, om vi sjelfve finge erfara den lyckliga verkan af Norges politiska författning, förstummas vid den allmänna tillfredsställelsen öfver den skedda förändringen. Det torde i sammanhang härmed och med ur vägen att med några få ord fullgöra det löfte, Aftonbladet härom dagen lemnade, alt yttra sig närmare om den verkliga och innersta orsaken, hvarföre vi anse det demokratiska v. s. ungefär till samma grad som i Norge, land; och en sådan förklaring kan här vara så mycket mer på sitt ställe, som man i och med detsamma får tillfälle att fästa uppmärksamhetierna i Norge. Om man betraktar historien af hvilket representatift samhälle som heldst i Europa, der icke all makt mer eiler mindre omedelbart utgår från folksuveräniteten, utan sfalens ständigt fortverkande myndighet, representerad af autoriteterna med regeringen i spetsen, å ena sidan, och folkets, genom dess periodiskt sammanträdande representation å den andra, såsom tvenne afskiljda och hvar för sig fristående makter balansera och motväga hvarandra, så skall man finna, att en af de vigtigaste och nästan alltid den kinkigaste : af dessa båda makters beröringspunkter utgöres af frågan om budgeten eller de bidrag, som det enskilda arbetet af sitt öfverskott skall dela med sig till den offentliga . maktens underhåll. Det ligger både i sakens natur och bekräftas af den erfarenhet, man ständigt bar för ögonen, att embetsmännen, som tillsammans representera nyssnämnda offentliga makt och hafva de allmänna bestyren i sina händer, både af korporationsintresse, laf den hos hvarje myndighet inneboende drift att utvidga sitt inflytande jemte sina fördelar, och af de serskilda medlemmarnes behof och omsorg om sin egen fördel, skola finna sig drifne att begära ständigt ökade bidrag af folket. IDet är denna riktning, som man kan beteckna Imed det gemensamma ordet byråkrati. Den Ibestår i grunden icke af något annat, än det begär, som naturen nedlagt bos hvarje menniska, efter materielt välbefinnande och anselende bland eller makt öfver sina likar. . Men PIskilnaden är den, att då förmågan härutinnan Ibos privatmannen begränsas af de medel, han leger i sin förmögemhet, sin omtanka eller sin -larbetskraft, så beror den för embetsoch tjen-Istemannen såsom sådan af den lön, som bestås honom af det allmänna och den plats ban inInehar inom embetsmannahierarkiens leder. Men lom nu åter löneanslagens belopp hufvudsakligen bero af folkets representanter, så kan man lätt Törklara sig, att hos embetsmännen skall finnas lett ständigt bemödande dels att förbättra sina lvilkor, dels ock att skapa flere lönade be-Ifattningar, för att skaffa platser åt dem som gå och vänta, hvaraf i sin ordning följer det fenomen, som vi så ofta hafva för ögonen, att ; Regeringarna, som erfara en ständig känning af -Idenna påtrycknping, merendels finna sig förantllåtne att framkomma till folkombuden med 1 förslag om ökade statsutgifter, men sällan med förslag till inskränkningar och besparingar, som rlemotsvara. de förra. Detta visar erfarenheten sIhos oss sjelfva vid hvarje riksdag, äfvensom det ilär väl bekant, till hvilken förfärlig höjd budge-Iten i Frankrike svällt under de sista femton s låren. I Å andra sidan åter är tydligt att om icke I någon gräns finnes för detta begär, skola de Iskattdragande slutligen utarmas och den arbeiltande klassen, som ytterst skall bära allt.Jsammans, förvandlas till en trälande hop; lik .J Egyptens Fellahs, pauperismen oupphörligt stiga 0. s. v., utan att likväl statens behof någonsin RA KR anledning af det uppslag, Posttidningen gifvit! genom sin ofvanstående bemställean, icke vara samhällsskickets utveckling till en viss grad, d. både nyttig och nödvändig för vårt fädernes-. ten på hvad som utgör egentliga orsaken tilll den förmenta närvarande spänningen mellan par