Aftonbladet – 24 februari 1846, sida 1

TF. 2 ElYgarsoOR Et DON: Sn EN sen (Insändt.) OM KONSULS-ARFVODEN. Redan en längre tid har det varit kunnigt, att Kongl. Maj:t; med fästadt afseende på bebhofvet af en ny omreglering af våra utländska konsulatdistrikter, anbefalit kongl. kommers-kollegium att utarbeta och inkomma med underdånigt förslag i ämnet; men fastän man visserligen af insigterna och erfarenheten hos nämnde kollegiums president bar allt skäl att hoppas-ett för handeln och: sjöfarten i flera afscenden gagneligt resultat åf denna distrikts reglering, är det måhända lika önskvärdt som billigt; om äfven på samma gäng de ordinarie konsulernes aflöningssätt, i deras egenskap af norska embetsmän, finge undergå en liten förbättrande reglering; ty om det är en sanning, att man, för att hafva en nitisk och verksam tjenare, äfven bör betala honom, så tycks verkligen de förenade rikenas kommerciella och nautiska förhållanden af så utomordentlig vigt för båda nationerna, att våra konsuler på utrikes orter böra åtnjuta ett åtminstone så anständigt underhåll, att de utan bekymmer för daglig bergning, redligt och nitiskt kunna verka för handelns och sjöfartens skyddande och förkofran. Det har flerfaldiga gånger ochmed allt skäl blifvit anmärkt, ätt konsu!adafgifterne för svenska och norska fartyg borde beräknas efter en för begge nationer lika lydande konsulstäxa, och måhända kommer äfven detta att framdeles äga rum; men det har äfven någon gång i ansökningar och framställningar blifvit föreslaget, att verkställa en dylik likstämmighet, genom helt enkelt för svenska fartyg, att anbefalla samma konguladafgifter, som. af våra utländska konsuler beräknas norska fartyg. När man imedlertid tager i betraktande, att den å norska fartyg hvilande. konsuladskillipgen endast är (:, speciedalsr eller circa 2 sk. sy. bko pr kommersläst, samt att skepparen eller lastägaren, för alla de högst olika fall då konsulns biträde och mellänkomst kan erfordras, icke härförehar någon ytterligare afgift att erlägga, så lärer billigtvis ingen kunna bestrida, att man från nörsk sida endast med en ringa skärf bidrager tiil aflöningen af de förenade rikenas konsuler. Detta förhållande är så mycket mera anmärkningsvärdt, som norska storthingena städse med en sann liberalitet hafva anslagit fullkomligt tillräckliga löneinkomster åt alla andra norska tjenstemän, och det lider .ej heller något tvifvel, att ett kommande storthing, så vida dess bistånd för förbättrandet ef konsulernes lönevilkor kundetagasianspräk, skulle bemöta dessa med samma liberalitet, som andra af statens tjenare fått åtnjuta; men bestämmandet af konsulslöner lärer ty värr icke höra under storthingets ressort. Fastän det nu således endast beror af kongl. norska regeringen alt bevilja någon tillökning i konsulernes små inkomster, och densamma vid flerfaldiga föregående tillfällen , i afseende å embetsmäns aflöningar, har hyllat en vidsträcktare generösitet än stortbinget; har det Nikväl icke hittills lyckats att förmå norska :regeringen, eller rättare, det i denna frågr så godt som allsådande finans-, handelsoch tulldepartementet, till någon medverkan för upphjelpandet af konsulernes-kneppa vilkor. Det finnes visserligen en och annan, som försöker att förklara denna oginhet, såsom härledande sig från det ringa antal norrmän, hvarmed våra utländska konsulater äro beklädde, och hvarigenom det förespeglas, alt vederbörande i Norrige till och .med se snedt till denna: embetsklass i allmänhet, elier åtminstone äro liknöjda om att bevilja densamma några, om än aldrig så tarfliga förmåner; men hos en regering, så upplyst och fördomsfri som den norska, är det imedlertid svårt, om icke omöjligt, att föreställa sig dylika bevekelsegrunder, och då det icke under närvarande regim bör betviflas, att ju qvalificerade norrmän, lika väl som svenskar, skoia komma-i åtanka vid tillsättningar af konsulsembeten, lärer ej nämnde regering med skäl kunna fortfarande vägra, att åtminstone ställa konsulerne i deras egenskap af norska embetsmän på samma lönevilkor, som de från Sveriges sida redon i många år och utan klander fått åtnjuta. Man har vid mångfaldiga tillfällen, då fråga varit om aflöningar, framdragit de norska embetsmännens inkomster såsom de jemnförelsevis betydigaste någon europeisk statstjenare äro tillagda, i ynnerhet då jemnförelsen har omfattat svenske jenstemäns aflöningssätt. Under dylika förhållanjen kan det följaktligen så mycket mind:e anses billigt om man, hvad konsulerne beträffar, upp:epar en af desamme ofta, men förgäfves framstäld inskan, att de för norska fartyg, som med last inkomma till eller afgå från-deras respektiva em