Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 2

ställe borttaga prepositionen förs och utesluta et skiljetecken samt på detta sätt sjelfva tillskapa er omening. Den lyder på följande sätt i H:nes citat: Liksom således ej blott ådrornes, men äfven nervernas ländoch korsflätor inåt vändä sig till eller ifrån bäckenets innanmäten, men utåt till de för menniskan i syn? nerhet gång och lokomotion egnade nedre lemmarne eller extremiteterna; så innefattas i lilla bjernan ock sålunda, för samma nedandelar i synnerhet för betämmande och specifikt. skiljda känslooch rörelsefunkMin Disputation: Liksom således ej blot! ädrornas, men äfven nervernas ländoch korsflätor inåt vända sig till eller ifrån bäckenets innanmäten, men utåt till de för menniskan i synnerhet för gång och Iokomotion egnade nedre lemmarna eller extremiteterna; så innefattas i lilla hjernan ock sålunda, för samma nedandelar isynnerhet, bestämmande och specifikt skiljda känslooch rörelsefunctioner. tioner. Af de citater, H:ne behagat anföra i Aftonbladet M 34, har jag, före disputations-akten till rättelse anmärkt 2:ne tryckfel i det sist anförda, hvilka H:ne icke iakttagit. För öfrigt nekar jag icke, eller har någonsin förnekat att i denna disputation finnes ett och annat språkfel; men jag har förnekat dessa den stora, alla mina öfriga prestationer uppslukande, betydenhet, mina motståndare velat deråt gifva; äfvensom jag i min brochyr visat, att Dr Sundevalls disputation Har omeningar af fullt lika betydenhet, hvaraf jag säsom exempel här må anföra denna: Nerverna i foten äro, liksom artererna, grenar af de stora nerystammarna (således skulle artererna vara grenar af nerv-stammarna?). Sedan jag nw genomgått och vederlagt hvad Hrr M. et G. i sak anfört, och hvilket förnämligast varit ett radotterande af det förut ef mina motståndare utsagda, endast med mindre takt och törre hätskhet, så återstår att tillägga några ord ym hvad som i deras skrift egentligen är nytt, eler det stridssätt, hvarmed de velat hedra sig såom sn serskilda tillbörigtet. Fag talar mu ej omr len ton af personlig fiendskap, eller kanske rätare sagdt ilska, som råder i hela skrifter, utan ag menar här deras försök att till sin bjelp: använda förgiftade vapen, att vädja till skandalen nedelst åberopande af cirkulerande historier, den na löjligare än den andre; för att på detta sätt rilja bevisa min oskicklighet för dem sökta profesionen. Det finns väl knappast någow som saknar rfarexhet, huru: utsmyckad och besatt den enkilda anekdoten: kan bli under sin sirkulation, Tos hvarje berättare innebor en lust att göra sin iistoria pikant, hvarförutan dessrefererande skulle li torrt och otacksamt, och kommer då härtill utt man har serskild erkänsla att af vederbörande örvänta, ju mera Habilt man berättar, så behöfver man ej. vara trollkarl! för at? förstå resultatet. Vten hurw härmed än må vara, trodde jag i saning aldrig, att Htr Mi et G. numera; och:sedan te, såsom jag hört, i hufvudstaden förvärftvat sig wktade namim; skulle ställa sig på em så låg punkt, utt för sin sak söka stöd i dylika slippriga hjelpmedel. Sådant kunde H:ne utan skada lemma åt paskillanten; helst jag Hört att man äfven ämnat begagna en dylik utväg, för att till brädden råga nätet af de machinationer, för hvilka jag varit stt mål. Må man, gerna för mig; taga ut stegen ilt föllo; den; som tror sig på sådant sätt vinna egar; blir väl sjelf svårast bedragen, 3y i rännsterem exa inga lagrar: Upsala: den 455 Febr. 1846. P. I! Liedbecks